Baklängeskedjning visar sig ofta vara ett svårt tema, även för folk som har jobbat med klickerträning ett tag. Det är egentligen inte så konstigt. Konceptet är avancerat rent teoretiskt, och innebär många utmaningar även praktiskt. Så varför tjatar vi då alltid om att ”allt som kan baklängeskedjas bör baklängeskedjas”…?
Text: Morten Egtvedt & Cecilie Køste
Svaret är helt enkelt att baklängeskedjning innebär flera stora fördelar:
• Moment som är (”färdig”) baklängeskedjade är stabilare och mer pålitliga
• Moment som är baklängeskedjade kräver mindre underhållsträning (”reparationsträning”)
• Moment som är baklängeskedjade ger ofta snabbare reaktion på kedjans kommandon eftersom hunden alltid ”vet” vad som är nästa led i kedjan
• Baklängeskedjning gör inlärningsprocessen enklare för hunden (och föraren – åtminstone så snart denne har fått kläm på kedjningen)
Ofta hör jag folk säga att det gör detsamma om man baklängeskedjar eller framlängeskedjar. Detta är fel. Det är i och för sig riktigt att båda delar kan ge dig ett till synes färdigt moment, men ”gör detsamma” gör det inte på något som helst sätt. Jag skall i den här artikeln försöka ge en inlärningsteoretisk motivering till varför baklängeskedjning är effektivare.
Förstärkningsteorier
Hur fungerar egentligen förstärkning? Vad är det som gör att ”något” ökar sannolikheten för beteenden när detta ”något” kommer strax efter ett beteende? Flera forskare har försökt sig på att förklara detta.
Clark Hulls drift-reduktionsteori är kanske den mest kända. Denna teori grundar sig på att alla beteenden hos djur (och människor) baseras på drifter (Chance, 1994). Drifter uppstår när ett djur depriveras på fysiologiska behov. Drift-reduktionsteorin säger att vissa stimuli (t ex mat) verkar förstärkande på beteenden därför att det reducerar en drift (t ex hunger).
Hull skilde mellan primära och sekundära förstärkare. Primära förstärkare (mat, sömn, syre, sex osv), reducerar fysiologiska drifter. Sekundära förstärkare reducerar inte fysiologiska drifter, utan verkar förstärkande då de associeras med primära förstärkare.
I dag räknas emellertid driftsteorin som föråldrad. Man har i flera försök visat att det finns stimuli som är förstärkande även om de vare sig reducerar en drift eller är sammankopplade med en primär förstärkare (Siqueland & Delucia, 1969). Dessutom är det omöjligt att observera drifter – drifter är endast en teoretisk konstruktion (i linje med ”motivation” och andra abstrakta begrepp), och detta är också en svaghet med teorin.
Även om dagens forskare föredrar andra förklaringsmodeller, är begreppet ”sekundär/betingat” förstärkare fortfarande en viktig del av inlärningsteorin, och detta är kanske Hulls viktigaste bidrag.
Premacks princip
En annan förstärkningsteori är emellertid åtskilligt mer intressant, särskilt när vi talar om baklängeskedjning. Under 60-talet förklarade David Premack förstärkning på ett sätt som inte blandade in fysiologiska drifter (Chance, 1994). Traditionellt ser de flesta hundtränare ”mat” eller ”en tennisboll” som en förstärkare. Premack argumenterade emellertid för att det är själva beteendet ”att äta” eller ”att springa efter tennisbollen” som är förstärkaren (eller eventuellt ”möjligheten” att äta eller springa efter tennisbollen).
Men vad är det som bestämmer att vissa bestämda beteenden kan förstärka andra beteenden? Premacks princip säger att ”mer sannolika beteenden kan förstärka mindre sannolika beteenden”.
Det vill säga att om det ”att äta godis” är mer sannolikt än ”att gå fot”, kan detta användas som förstärkare (åtminstone så länge det inte är andra beteenden som är ännu mer sannolika i denna situation – t ex att springa efter andra hundar).
Det talas ofta om ”preferenshierarkier” i detta sammanhang. För en hund (och för människor) kommer det i en aktuell situation att alltid vara några beteenden som har högre preferens (sannolikhet) än andra. Och beteenden som ligger högre i preferenshierarkin kan därmed förstärka alla beteenden som ligger under sig i hierarkin. Många hundägare känner till att det att utföra en cirkuskonst eller ett annat roligt favoritbeteende (t ex apportering), kan fungera som förstärkare för lydnadsmoment. Det är denna princip som ligger till grund för all förstärkning.
Preferenshierarkier är inte statiska. Vilka beteenden som är mest sannolika under ett bestämt ögonblick kan skifta flera gånger per dag.
Ordningsföljden på beteendena i preferenshierarkin skiftar beroende på omgivningen, om hunden t ex är hungrig eller mätt eller törstig osv. Dessutom kan vi förändra sannolikheten på beteenden med hjälp av vår träning. Mer om detta lite senare.
Varför baklängeskedja?
Premacks princip förklarar det som var utgångspunkten för denna artikel – varför baklängeskedjning är mer effektivt.
Det som kännetecknar en stabil beteendekedja är att det första beteendet förstärks av det andra, det andra beteendet av det tredje, det tredje av det fjärde osv. Även om ”primärförstärkaren” (t ex att äta godis eller springa efter en tennisboll) endast kommer efter det sista beteendet i kedjan, kommer alla beteenden i kedjan att förstärkas, och därmed upprätthållas effektivt. Det är detta som gör kedjan stabil – för att ett beteende skall vara stabilt måste det förstärkas!
För att kedjan skall vara stabil måste därmed de sista beteendena i kedjan alltid ha högre sannolikhet (ligga högre i preferenshierarkin) än de föregående. Om däremot det första beteendet i en kedja är mer sannolikt än det andra, kommer beteendet inte att vara stabilt. Hunden kommer då att utföra det förste beteendet i kedjan, men detta förstärks inte eftersom det andra beteendet är mindre sannolikt. När beteenden i kedjan utsätts för extinktion (inte förstärkt) kommer kedjan efter ganska kort tid att ”falla isär”.
Tänk dig t ex att du tränar ställande under gång. Du har jobbat massor med första hälften av momentet (fritt följ + stå) eftersom detta är den svåraste delen av momentet. Sista hälften av momentet (stå kvar medan du går 10 meter från hunden och därefter tillbaka) har du jämförelsevis tränat relativt lite på. Detta medför att första hälften av momentet är åtskilligt mer sannolikt än den sista hälften, eftersom du har förstärkt den så många fler gånger.
Om du nu bestämmer dig för att sätta ihop hela momentet, kan du efter några repetitioner uppleva at hunden blir sämre på att stanna på stå-kommandot. Orsaken är helt enkelt att stå kvar medan du fortsätter 10 m och därefter kommer tillbaka, inte är förstärkande (eftersom detta beteende är mindre sannolikt). Även om hunden de första gångerna stannar bra och genomför hela momentet ändå, är nu att stanna på kommando under extinktion (beteendet blir inte längre förstärkt); Hunden stannar på kommando och förväntar sig få belöningen på en gång, men måste istället stå kvar medan du går ifrån den. Besvikelse är sällan förstärkande… Det är därmed bara en tidsfråga innan hunden upphör med att stanna lika snabbt som tidigare.
Det de flesta hundägare då gör är att ”ta isär momentet” och belöna så fort hunden åter stannar på stå-kommandot. När hunden åter stannar snabbt kan de försöka hela momentet igen – men de kan fortfarande inte köra hela momentet mer än några få gånger innan de åter igen måste köra mer ”reparationsträning”. På det här sättet kan de få momentet att fungera perfekt på tävlingar (där momentet endast körs en gång), men de kommer egentligen aldrig att få ett stabilt moment. De är dömda till evig reparationsträning. Det bästa sättet att komma sig ur denna reparationscirkel är att baklängeskedja momentet. Om man ser till att sista halvan av momentet är mer sannolikt än den första, kommer stanna på stå-kommandot faktiskt att förstärkas av att hundföraren fortsätter 10 m och därefter kommer tillbaka (eftersom hunden ”vet” säkert att detta leder till belöning).
Hur göra beteenden mer sannolika?
OK, hemligheten vid att få en stabil kedja är alltså att de sista beteendena i kedjan måste vara mer sannolika (ligga högre i preferenshierarkin) än de föregående. Men hur gör vi ett bestämt beteende mer sannolikt än andra beteenden? Jo, följande beteenden kommer normalt att vara mycket sannolika:
1. Beteenden som totalt sett har förstärkts väldigt många gånger under loppet av hundens liv
2. Beteenden som ofta har förstärkts mycket bra (hög kvalitet på förstärkningen)
3. Beteenden som nyss har förstärkts. Ett beteende som du just har förstärkt flera gånger efter varandra kommer nästan alltid att vara mer sannolikt än andra möjliga beteenden (även om de andra beteendena totalt sett har förstärkts fler gånger i hundens liv).
Punkt 3 är något som alla klickertränare känner till. Hundar blir väldigt fort ”repetitionskloka” – det vill säga att de upprepar det beteende som vi just har förstärkt. Om du har förstärkt ett beteende 3-4 gånger i följd, skall det väldigt mycket till att hunden plötsligt väljer ett annat beteende den femte gången.
Och det är just denna princip vi utnyttjar när vi baklängeskedjar i praktiken: Vi ser till att det sista beteendet i kedjan nyligen har förstärkts flera gånger så att detta är väldigt sannolikt.
• Vi upprepar först det sista beteendet i kedjan 3-6 gånger eller mer om nödvändigt, och belönar detta.
• Därefter lägger vi till det näst sista beteendet – går direkt vidare till det sista beteendet och slutligen belönar.
• Därefter kör vi det tredje sista ledet, går direkt vidare till det näst sista och därefter det sista innan vi belönar.
• Osv.
När vi baklängeskedjar på det här sättet ligger beteendena i kedjan alltid i stigande följd i preferenshierarkin. Det sista beteendet har nyligen upprepats fler gånger än det näst sista beteendet. Det näst sista beteendet har nyligen upprepats fler gånger än det tredje sista, osv. När alla beteenden i kedjan efterföljs av mer sannolika beteenden kommer alla beteenden i kedjan att förstärkas effektigt, och det är detta som gör kedjan stabil.
När du tränar komplicerade och/eller energikrävande kedjor rekommenderar jag också att förstärka kvalitativt bra (punkt 2) för at vara säker på att kedjan upprätthålls.
”Kvasikedjning”
I några fall (särskilt i korta och okomplicerade kedjor) kan du få en rätt stabil kedja även utan att baklängeskedja. Om det sista beteendet i kedjan är väldigt sannolikt därför att du har förstärkt den väldigt många gånger (eller väldigt bra) jämfört med de första beteendena i kedjan, får du en ”baklängeskedjningseffekt” även om du framlängeskedjar. I sådana fall kan man komma undan med framlängeskedjning. Men i långa kedjor får du som oftast alltid sota för bristande baklängeskedjning.
Hur sätta samman hela moment?
Lite grovhugget kan man säga att det finns bara två sätt att sätta samman flera beteenden till en kedja eller färdigt moment: Antingen framlängeskedjar du, eller så baklängeskedjar du. När du baklängeskedjar repeterar du först sista led några gånger, därefter lägger du till näst sista led osv. Om du gör det på ett annat sätt, framlängeskedjar du nödvändigtvis. Jag skall här gå igenom några principiellt olika sätt att träna när man skall sätta samman hela moment.
Grupp 1 – träna delmoment var för sig, sätt ihop dem ibland – reparera med jämna mellanrum
Lydnadsutövare har traditionellt inte brytt sig särskilt mycket om att baklängeskedja när de sätter samman moment. Det vanligaste är att träna delmomenten grundligt var för sig, och slutligen sätta samman momentet utan något fast system (praktiskt betyder detta att de framlängeskedjar). Framlängeskedjning innebär i de allra flesta fall att kedjan inte blir stabil, då de första beteendena i kedjan inte förstärks. Momentet kan ändå fungera några gånger eftersom beteendena i kedjan tidigare har förstärkts många gånger var för sig, och det tar därför några repetitioner utan förstärkning innan de börjar bli sämre. Men oftast är det endast en tidsfråga innan man måste ta isär momentet och åter förstärka de enskilda delarna.
Grupp 2 – baklängeskedja något fullt ut, andra saker delvis
Vissa hundtränare börjar efterhand använda baklängeskedjning mer och mer. Några moment baklängeskedjas 100% (apportering är t ex ett moment där det har blivit ”standard” att baklängeskedja). Andra moment baklängeskedjas delvis, men man tar fortfarande isär momentet relativt ofta, och är inte nödvändigtvis så noga med att baklängeskedja när man sätter samman momentet igen. Hundägare i denna grupp som får fart på kedjningen rör sig ofta i riktning mot grupp 3 efterhand som de blir duktigare.
I den här gruppen hittar man också de som ”kvasikedjar”. Det vill säga att de inte baklängeskedjar systematiskt, men de ser åtminstone till att det sista ledet i kedjan har tränats ordentligt så att det har relativt hög sannolikhet, även om man ibland framlängeskedjar.
Grupp 3 – baklängeskedja allt som kan baklängeskedja!
Den sista gruppen (som jag själv tillhör) har som målsättning att baklängeskedja alla moment som kan baklängeskedjas. Lyckad baklängeskedjning kräver fortfarande att man är mycket noga med att lära in de enskilda delarna av momentet var för sig och inte minst generaliserar beteendena ordentligt INNAN man kedjar.
När man är klar med baklängeskedjningen av ett moment kan man köra hela momentet upprepade gånger utan att utförandet blir sämre. Särskilt kortare kedjor behöver man ofta inte plocka isär något mer så länge hunden lever. Långa kedjor kan det emellertid fortfarande löna sig att plocka isär ibland. Förstärkningsfrekvensen kan bli för låg om man alltid bara kör hela moment, och därför tränar jag ofta delmoment eller eventuellt hälfter av momenten, även om de egentligen är ”färdigkedjade”.
En viktig skillnad från grupp 2 är emellertid att när jag åter sätter samman momentet efter att ha plockat isär det, baklängeskedjar jag alltid på nytt. Jag försäkrar mig därmed alltid om att de sista delarna av kedjan är mer sannolika (ligger högre i preferenshierarkin) än de föregående beteendena i kedjan, så att alla beteenden i kedjan – inte bara det sista – förstärks effektivt.
En annan fördel med att baklängeskedja är att det blir lättare för hunden att göra rätt. Efter första beteendet behöver inte hunden fundera på om den får belöning direkt, eller om den skall gå vidare till nästa led. Den är alltid beredd, och reagerar därmed för det mesta snabbare på nästa kommando.
Baklängeskedjning är emellertid ingen enkel väg till målet. Man stöter på en rad utmaningar i kedjeprocessen. Hunden kommer t ex efterhand att testa om den kan hoppa över led i kedjan, tjuvstarta på kommandon som den ”vet” kommer osv. Dessutom blir alltid svagheter i delmomentsträningen brutalt avslöjade när man börjar kedja. Det är viktigt att alla beteenden som skall ingå i kedjan är flytande, och att du har bra stimuluskontroll där det behövs INNAN du börjar kedja.
Men när du har jobbat dig igenom kedjningen och står där med ett färdigt baklängeskedjat moment – då är det mödan värt.
Sammanfattning
Premacks princip förklarar varför moment/beteendekedjor som är baklängeskedjade är stabilare än moment som är framlängeskedjade. I moment som är baklängeskedjade blir varje led i kedjan effektivt förstärkt av nästa led, även om belöningen endast kommer efter sista beteendet. I framlängeskedjade moment förstärks oftast bara det sista beteendet effektivt, eftersom de första beteendena oftast är mer sannolika än de sista.
Boken ”Lydnadsträning i teori och praktik” är den första hundboken som beskriver hur man kan använda baklängeskedjning utfört i lydnadsträning. Om du vill lära dig mer om detta sätt att träna hittar du träningsbeskrivningar där.
Referenser
Chance, ”Learning and behavior”, 1994
Köste/Egtvedt, ”Lydnadsträning i teori och praktik”, 2008