Om det bara hade varit att lära in lydnadsmomenten och därmed sätta igång att tävla utan problem, då hade lydnadsträning varit lätt som en plätt. Det är inte så svårt att få ett moment att fungera under träning. Men att tävling och träning är två olika saker är något som de flesta fått erfara ”the hard way”. För att öka chanserna att lyckas på tävlingsplan bör man därför prioritera tävlingsträning, helst i god tid innan du skickar in tävlingsanmälan.

---

Text: Morten Egtvedt

---

 

Så som jag tänker lydnadsträning går man igenom flera faser i utbildningen fram till en färdig tävlingshund:

1. Grundfärdigheter
2. Delmoment
3. Sätt ihop momenten
4. Tävlingsträning

Vi skall kort repetera vad som menas med dessa faser innan vi går noggrannare in på tävlingsträningen.

 

Steg 1 – Grundfärdigheter

Första fasen är att lära in grundfärdigheterna (se Canis nr 2/2004). Målet är att ge hunden en stor beteenderepertoar som vi sedan kan använda i en rad olika moment.

Steg 2 – Delmoment

När vi har en del grundfärdigheter på repertoaren kan vi börja träna specifika lydnadsmoment. Eftersom det inte är effektivt att träna hela momentet i ett enda svep, bör man dela upp momenten i delmoment som tränas in separat. När du bara tränar en liten del av ett moment, eller eventuellt ofta belönar mitt i, kör du delmomentsträning.

Steg 3 – Sätt ihop momentet

När alla delmoment fungerar perfekt kan man sätta ihop dem och köra hela momentet. Man kan sätta ihop delmomenten till ett helt moment på flera sätt, och det talar vi mera om mot slutet av artikeln.

Steg 4 – Tävlingsträning

Man skulle kanske tro att när man har satt ihop det färdiga momentet är det bara att skicka in anmälan. Det kan man ju i och för sig göra, men om du vill vara någorlunda säker på att uppnå ett bra resultat återstår det fortfarande mycket träning.

Det vi vill uppnå med tävlingsträningen är att öka sannolikheten för att hunden presterar lika bra i tävlingssituationen som på träning. Så fort det blir en skillnad från träningssituationen kan allt ske…

 

Ergos debut

I våras anmälde jag mig till min första tävling med min nya flat. Ergo är en omplaceringshund på 4 år och som jag tog över för ungefär ett år sedan. Jag hade egentligen inte planerat att tävla förrän senare på sommaren, men eftersom min fru skulle delta på samma tävling, tok jaktinstinkten överhand och vi anmälde oss.

Att tävla med en hund som inte är ordentligt tävlingstränad är extremsport. Ofta går det bra, men man rör sig ibland lite på gränsen. Denna tävling var inget undantag.

Vi ställde upp oss i utgångsposition, klara att börja med linförighet. ”Skall aldrig tävlingsledaren säga framåt marsch”, tänkte jag otåligt medan Ergo började andas mer och mer intensivt. En halv sekund innan Ergo med största sannolikhet hade kommit med ett frustrerat skall sade äntligen tävlingsledaren ”framåt marsch”, och jag började gå innan han hade hunnit avsluta ”marsch”.

Linförigheten gick bra, och då tävlingsledaren sa ”tack, moment slut”, belönade jag så gott jag kunde genom att klia Ergo på bakdelen och brottas lite med honom. Det syntes tydligt att han nog hellre velat ha en ordentlig dragkamp med kongen så som vi vanligtvis gör på träning, något han visade genom att ta ett rejält tag i jackärmen. Jag fick honom diskret att släppa innan domaren uppmärksammade episoden.

Ok, då var vi klara för fritt följ. Det började bra, men jag kunde nu se att Ergo började bli alltför intensiv. På träningen var vi fortfarande på en nivå där han belönades mycket ofta under fritt följ. Och i dag skulle han plötsligt gå både en hel linförighet och ett helt fritt följ utan ordentlig belöning. Inte helt oväntat började han nu bli riktigt otålig efter att få sin belöning. Då vi hade ungefär 15 meter kvar av momentet, måste Ergo ha tänkt att ”här måste jag göra något drastiskt om det skall bli nå’t åt mig”. Därmed slängde han sig ner i ett spontant läggande mitt under sakta marsch. Jag skyndade mig att säga ”fot” och vi avslutade momentet. Domaren, som förmodligen inte hade sett så många klickertränade hundar tidigare, undrade nog vad som i all sin dar skedde. Men han drog två betyg för dubbelkommandot och gjorde annars inget större nummer av det.

Dags för inkallning. Jag kommenderar Ergo att sitta kvar och lämnar honom. Just då börjar två hundar att leka häftigt tillsammans strax utanför appellplan. Jag hade tränat alldeles för lite med störning, och just när jag vänder mig om, ser jag att Ergo sitter och stirrar som hypnotiserad på de två andra hundarna. Det var helt tydligt att han glömt husse. Tävlingsledaren säger ”kommendera”, men Ergo är fortfarande i drömmarnas land. Jag väntar 2 sekunder och hoppas på att han snart vänder sig om. Äntligen vänder han huvudet mot mig och ser nästan förvånad ut över att jag står ända där borta. Jag kallar in omedelbart. Han kastar en sista blick på de två hundarna och så kommer han gudskelov. Halvvägs sänder han ett nytt ögonkast åt sidan, men kommer som tur är helt in vid sidan. Där sitter han ungefär 1 sekund, och innan tävlingsledaren har sagt ”tack, moment slut”, studsar han en meter upp i luften och ställer sig framför mig och närmast stavar ”K-O-N-G” med blicken.

Så småningom började vi närma oss slutet på programmet. Nu hade Ergo smått börjat tappa tron på att det skulle bli någon belöning i dag, och han var märkbart trögare att komma i position inför nästa moment. Men nu hade vi som tur var kommit till apporteringen. Jag kastar apportbocken och ser att Ergo åter igen har fått glimten i ögat – och är på gränsen att tjuvstarta. Bakom hör jag att tävlingsledaren håller på att dra andan för att säga ”kommendera” och vet att i samma ögonblick som det kommer ett ljud ifrån honom, kommer Ergo att vara borta. Jag klämmer därför i med ”Apport” innan tävlingsledaren hunnit längre än till ”ko…”.

Nåväl, på så sätt hankade vi oss genom momenten, och minsann höll det till uppflyttning också. Jag har ju varit ute i blåsväder förr, och i likhet med andra som varit med i gamet ett tag vet vi i stort sett hur vi skall ”ro i land” momenten och kamouflera andra fel så bra som möjligt. Men samtidigt visste jag att jag nu behövde åka hem och ta tävlingsträningen på allvar innan jag kunde tävla igen. Om jag hade tävlat dagen därpå, hade garanterat allt misslyckats totalt. Det jag egentligen gjorde under tävlingen var att lura hunden genom hela programmet. Eftersom jag inte hade kedjat samman alla momenten lurade jag Ergo att gå hela moment, även om han säkert trodde att vi bara skulle träna på små delar så som vi gjorde när vi tränade. Jag lurade honom att gå hela moment istället för att belöna mitt i momentet. Jag lurade honom till och med att gå flera moment i rad utan belöning. Jag kan omöjligt ha stått särskilt högt i kurs mot slutet av tävlingen. Om man har tränat någorlunda i förväg klarar man i regel att lura hunden en gång. Dumma hundar kan man kanske lura upptill 2-3 gånger. Men förr eller senare låter sig inte hundarna lura längre. De förstår att i tävlingssammanhang får jag aldrig/sällan belöningen. På träning däremot får jag belöning ofta. Gissa när hunden går bäst… Och när hunden först har förstått skillnaden på träning och tävling har du ett problem som kommer ta betydligt längre tid att rätta till än om hunden inte hade fått en chans att lära sig denna skillnad från början.

Vi skall nu ta itu med hur man kan lägga upp tävlingsträningen. Allt som jag borde ha tränat före tävlingen, men som jag i varje fall skall jobba med fram till nästa!

Att spänna gummisnodden

Att lära hunden att jobba över längre tid innan belöningen kommer är en viktig del av tävlingsträningen. När hunden måste jobba längre mellan varje belöning än den är van vid kan det ske (minst) två saker:

1. Hunden börjar variera beteendet. Den kan bli mer intensiv, den kan börja pipa och skälla, eller som Ergo gjorde – försöka kasta sig ner i ligg mitt under fria följet. Det kan också få till följd att hunden gör fel på andra sätt. Ofta när hunden gör överraskande fel på tävlingar kan det bero på att hunden har börjat variera beteendet därför att det tar för lång tid innan belöningen kommer.

2. Hunden tröttnar och slutar jobba. Den blir seg och trög. Detta är nog den mest synliga konsekvensen. Och särskilt illa är det om hunden lär sig att koppla ihop detta med tävlingssituationen.

Så, hur förbereder vi oss på detta? Här är några förslag:

 

Kör 2-4 moment i följd innan belöning

I början av inlärningen måste vi nödvändigtvis belöna ofta för att lära hunden de olika momenten. Men när vi har satt samman de färdiga momenten och de fungerar bra, kan vi så småningom börja köra 2 eller 3 moment i följd innan vi belönar. Kanske till och med 4 moment. Själv kör jag aldrig mer än detta på träning. Jag föredrar att belöna efter varje moment minst 90 % av gångerna när jag tränar. Men då och då kör jag 2-4 moment i följd och belönar först efter sista momentet. Jag varierar vilka moment jag kör tillsammans. Det kan gärna vara 2-3 moment som följer på varandra i lydnadsprogrammet, men inte nödvändigtvis. Det viktigaste är att hunden lär sig att om inte belöningen kommer efter det här momentet kommer den efter nästa – eller i varje fall efter tredje eller fjärde. Om hunden har gjort detta några gånger på träning går det oftast bra att köra 10 moment på tävling.

Idealet hade naturligtvis varit att ”tänja” hunden gradvis till att kunna gå 10 moment även på träning. Men det tar lång tid – tid som du kanske hade kunnat använda bättre, till exempel till att få perfekta delmoment, generalisera träningen osv. Dessutom finns det också faromoment förknippade med att ”tänja” hunden. Det är lätt gjort att trappa ned belöningen för snabbt, och då förstör man för sig själv. Jag håller mig därför till belöning efter varje moment 90 % av gångerna på träning, men kör nämnda 2-4 moment då och då. Du får ta reda på vad som fungerar för dig.

 

Ingen belöning ”mitt inuti” träningen

Genom att belöna hunden inne på appellplan innan momentet börjar, talar du egentligen om för hunden att detta är träning – inte tävling. Därmed försvinner mycket av ”tävlingsträningseffekten”.

En viktig del av tävlingsträningen är därför att gå in på appellplan, ställa dig i utgångsposition, gärna vänta några sekunder medan du låtsas att en osynlig (eller allra helst en synlig) tävlingsledare står och pratar med dig. Hunden skall hela tiden vara uppmärksam även om du inte belönar den. Därefter startar du direkt på ett moment och DÅ kommer belöningen (efter varierande tid). Detta är tävlingsträning!

Efter att du har belönat hunden kan du gå ut från appellplan och ta en liten paus. Det har liten ”tävlingsträningseffekt” att fortsätta träningen direkt efter första belöning – då vet ju hunden att det är träning! Vänta därför en stund utanför appellplan innan du går in igen och upprepar samma sak, gärna med ett annat moment.

Syftet är att lära hunden att belöningen kan komma även om han inte har sett den i förväg. Om du måste ”värma upp” hunden bör du göra detta INNAN du går in på appellplan, så att träningssituationen blir så snarlik det du kan göra på tävlingar.

 

Använd ”tillåten” belöning

Det stämmer inte helt att man inte får belöna inne på appellplan. Det som inte är tillåtet är att ge hunden leksaker, godis eller att busa överdrivet med hunden. Men om hunden tycker om att bli kliad vid svansfästet, hoppa upp på dig eller kanske slicka dig i ansiktet kan du använda detta som ”light-belöning” även på tävlingar. Allra bäst fungerar det om du också använder detta på träning då och då. Du kan t ex köra två moment i följd där du efter andra momentet belönar med kong eller mängder med godis. Du kan också då och då köra tävlingsbelöning några sekunder innan du tar upp godis eller leksak.

Vissa hundförare brukar också belöna hunden genom att den tillåts göra en cirkuskonst mellan momenten, t ex snurra runt, eller något annat som den har som favoritövning. Sådana cirkuskonster är lätta att utföra för hunden och belönas varenda gång på träning – därför tycker också många hundar att det är jättekul att få göra detta på appellplan.

 

Avståndsbelöning

En annan sak som har visat sig vara effektivt för att få hunden att jobba bra under en tävling är att köra avståndsbelöning. Man placerar då en skål med extra smaskiga godbitar längst bak i hundburen (eller i stolsäcken på bra avstånd från appellplan). Så går man in på appellplan, fullför alla moment – och säger så varsågod och låter hunden springa till buren när allt är klart.

Många hundar jobbar väldigt intensivt när man använder avståndsbelöning, men det kräver naturligtvis att man har lärt in detta gradvis. Man börjar med att sätta ner skålen, gå in på appellplan, gå 5 meter fritt följ och därefter säga varsågod. Efterhand utökar man detta så att hunden kan utföra hela moment, och flera moment i följd innan vi säger varsågod. Och som sagt, det är sällan nödvändigt att träna mer än 2-4 moment på träning för att kunna gå en hel tävling.

När man skall använda avståndsbelöning krävs också en del ”teknisk” träning för att få det att fungera. Det är inte alltid lika lätt att köra ett framåtsändande i samma riktning som avståndsbelöningen. Eller att köra en inkallning med ställande och läggande mot avståndsbelöningen. Man får givetvis vara lite strategisk med var man sätter skålen, men det bästa är om alla moment är ”kvalitetssäkrade” så att hunden kan utföra dem lika bra trots avståndsbelöningens placering.

 

Öka belöningskvaliteten

De hundar som är duktigast på att jobba över längre tid utan belöning är oftast de hundar som tycker mest om sin belöning. Border collies och andra typiska bruks- och lydnadsraser kännetecknas just av att de är väldigt lätta att belöna. En border collie gör ju i regel vad som helst för en tennisboll. En rhodesian ridgeback är också en trevlig hund, men här är det tuffare. Med hundar som bara är så där lagom intresserade i boll eller godis är det svårare att tänja gummisnodden. En border collie-snodd kan tänjas ganska snabbt, medan en ridgeback-snodd kan jämföras med en gummisnodd i 10 minusgrader. Man måste tänja den väldigt försiktigt och gradvis om den inte skall gå sönder.

Men även om livet inte är rättvist kan alla hundar bli bättre på att jobba över längre tid om vi på ett eller annat sätt lyckas öka belöningskvaliteten. Använd fantasin och ta fram några nya godbitar som din hund tycker ännu bättre om än de vanliga. Använd tid på att lära valpen/unghunden att leka så att du sedan kan använda detta som förstärkare. Du kan också öka kvaliteten genom att leka under längre tid, ge flera godbitar osv.

Avståndsbelöning som vi pratade om i förra avsnittet verkar också vara en kvalitetsförstärkare för många hundar.

 

Lägg tyngdvikten vid de sista momenten i programmet

Det finns de som har försökt baklängeskedja hela lydnadsprogrammet. Målet är då att hunden från det den går in på appellplan skall veta exakt vilka moment som kommer, i vilken följd de kommer – och att belöningen kommer efter det sista momentet. Detta är emellertid mycket tidskrävande att få till rent praktiskt, eftersom kedjan är väldigt lång.

Det är nog därför att rekommendera för de flesta att träna tävlingsaktigt och variera när belöningen kommer, så att hunden på tävlingar ”förväntar sig” att belöningen kan komma när som helst.

Dock är det möjligt att köra en ”light-version” av att baklängeskedja hela lydnadsprogrammet. Det du kan göra är att träna särskilt mycket på de 3-4 sista momenten i programmet så att hunden behärskar dessa mycket bra, och därmed tycker att de är väldigt roliga att utföra. I elitklass bruks är detta ganska enkelt (och egentligen i de flesta andra klasser också). De 4 sista momenten är hopp över hinder, metallapport, tung apport och stegklättring. Detta är moment som är lätta att få hunden att tycka om (åtminstone för dig som har en pigg och apportglad hund). Genom att träna mycket på dessa moment veckan innan tävlingen, är det lättare att få hunden till att hålla ”gutsen” uppe under hela tävlingen. De första momenten går i regel alltid bra eftersom hunden är pigg och vaken, och inte har jobbat så länge än. Om hunden halvvägs in i programmet börjar ”tappa tron” kommer den till dessa 4 moment som den känner igen och som den vet alltid leder till belöning. Då är det inga problem med att fullfölja med stil! Och belöningen får hunden naturligtvis utanför appellplan efter att stegklättringen har genomförts!

 

Att tåla störningar

Det är en stor fördel att ha en tävlingshund som stänger öron, ögon och näsa fullständigt för allt annat än föraren när ni tränar lydnad. Det ä stor skillnad på hur mycket olika hundar reagerar på stöningar i omgivningen, men alla kan bli bättre med systematisk träning.

Det effektivaste är att alltid träna in nya moment helt utan störning. Men ganska snart bör man också lägga in olika störningar. Träna gradvis närmare andra hundar. Träna nere i centrum på lördag förmiddag när det är mycket folk i närheten. Kom även ihåg de små förändringarna, som att variera när på dagen ni tränar, var du tränar, vilket väder ni tränar i, osv.

Huvudprincipen för att lägga in störningar och nya situationer är denna: Lägg in störningar så gradvis att hunden alltid lyckas. Förr i tiden var det vanligt att lägga in störningar mycket tidigt för att därmed få chansen att korrigera hunden när den gjorde fel, men detta har lyckligtvis gått ur tiden.

När du första gången tränar med nya störningar eller tränar i en ny situation, är det klokt att belöna mycket oftare än du vanligtvis gör. Detta gör att hunden snabbt blir säker på att utföra momenten även i den nya situationen, och snart blir det viktigare att jobba för belöningen än att bry sig om störningarna. När du lägger in nya störningar bör du också i början träna på enkla saker. När hunden inte bryr sig längre kan du börja med svårare saker.

Använd fantasin under denna del av träningen. Få träningskompisar att springa runt i ring med sina hundar nära där du tränar, slå på metallskålar, sjung och hojta. Kort sagt bör du överträna alla tänkbara störningar så att din hund är beredd på vad som helst. Och kom ihåg att belöna mycket ofta när du tränar med störningar. Störningarna kommer då ganska snart att bli en signal till hunden om att nu finns det stor chans för att bli belönad, och därmed kommer den att jobba lika bra även om det är ragnarök på appellplan.

Tyvärr sker ofta det motsatta. Hunden gör ofta fel när det är störningar i närheten, och den lär sig därmed att förknippa störningar med frånvaro av belöning, eller ännu värre – med korrigeringar och andra obehagliga saker. Detta skapar snabbt en ond cirkel för många hundar.

 

Att prestera utan hjälp

Många hundar får problem på tävlingar eftersom ägaren använder för mycket hjälp under träning. Många hundförare använder ofta väldigt mycket hjälp, även om hunden egentligen hade klarat sig fint utan.

T ex är det många som berömmer hunden mitt inne i ett moment när de tränar. ”Hunden måste ju få besked om att den gör det bra”, säger folk. Här skall ni få en nyhet – hunden behöver inte f å besked om det! Ditt jobb är inte att ge hunden besked, utan ditt jobb är att förstärka rätt beteende. Och det gör du bäst genom att belöna ordentligt (med godis, boll eller andra saker som hunden verkligen uppskattar) när beteendet har utförts.

Om man nästan alltid berömmer under själva momentet på träning, kan hunden bli hjälpberoende av berömmet. När så detta uteblir börjar slumpen att spela in på vad som sker. Mitt råd är därför att man under träning bör hålla tyst tills hunden har utfört hela delmomentet eller hela momentet som man tränar på – DÅ kan du berömma och belöna. Allt beröm mitt inne i momentet är onödig hjälp som gör skillnaden på träning och tävling större än den behöver vara. Om du känner att du har behov av att berömma mitt inne i momentet bör du hellre träna mindre delar i taget så att du kan vänta med att berömma tills beteendet utförts – inte medan det pågår.

Det samma gäller naturligtvis också för träning där man går med belöningen synlig för hunden. Många gör detta på träning för ”att motivera hunden”. Men vad hunden snabbt lär sig är att chansen är störst för att få belöning när den har sett belöningen först. Gissa vad som sker på tävlingar när den inte ser belöningen hela tiden…

Om du väljer att använda mycket hjälp i början av inlärningen får du gärna göra det. Men för att hunden skall kunna prestera när det gäller, måste du efterhand köra tävlingsträning där du inte använder sådan hjälp.

Klickertränade hundar har här en stor fördel eftersom dessa tränas med minimal hjälp ända från början.

 

Att kunna vänta

På lydnadsprov är det mycket väntande innan man skall in på appellplan. Men det är faktiskt mycket väntande även inne på appellplan också. Före platsliggningen måste hundarna ofta sitta i ett par minuter och vänta innan själva platsliggningen börjar. Före varje moment måste hunden sitta beredd att vänta i utgångsposition i flera sekunder innan momentet börjar. Vid fritt följ är det ofta långa pauser vid varje halt innan du kommenderas att börja gå igen. Och vid inkallning och apportering måste hunden kunna vänta några sekunder innan tävlingsledaren ger klarsignal för att börja. Även när momentet är klart måste hunden kunna sitta lugnt några sekunder extra tills tävlingsledaren ger besked om att momentet är slut.

Många hundförare (mig själv inräknad) har en tendens att göra alla dessa pauser mycket kortare på träning än vad de är på tävling. Detta kan leda till två saker. För det första kan det leda till att hunden blir otålig och tjuvstartar eller hittar på andra saker. För det andra bidrar detta till att det blir en skillnad mellan träning och tävling som hunden inte känner igen. Och när saker blir mer annorlunda än vad hunden är van vid kan mycket konstigt hända…

Jag måste därför ofta under träning tvinga mig själv att vänta några sekunder extra innan jag påbörjar ett moment. Hunden behöver tränas i att sitta och titta på mig i flera sekunder innan jag startar, utan att det skall få honom att tippa över. Och ibland belönar jag inte så fort ett moment är klart. Hunden måste några gånger sitta lugnt och vänta i 2-4 sekunder innan jag tar fram belöningen (även om den vanligtvis brukar komma på en gång!).

 

Att ignorera tävlingsledaren

Att en människa står och ropar skiljer ganska mycket från att träna ensam i lugn och ro. Att träna med någon som står och kommenderar är därför något du bör göra så ofta som möjligt. Tävlingsledaren bör betraktas som vilken annan störning som helst. Det betyder att du i början bör belöna mycket ofta när du tränar med kommendering. Tävlingsledaren blir då snart liktydigt med hög sannolikhet för belöning. Om man däremot tränar med kommendering endast på tävlingar sker raka motsatsen. Tävlingsledaren kommer då snart att få betydelsen absolut 0 belöning – gissa hur hunden går då…

Det bör särskilt tränas på att ignorera tävlingsledaren i de moment där hunden sitter och väntar på startsignalen, som t ex vid inkallning, apportering, hopp, osv. Låt gärna tävlingsledaren säga kommandot flera gånger. Vänta ca 3 sekunder innan du säger ditt kommando. När hunden i alla fall sitter lugnt kvar och väntar på ditt kommando kan du börja ge dina kommandon lite snabbare. Domaren tycker ju vanligtvis inte om att du dröjer för länge med att kommendera när klarsignal har getts.

 

Tält, ringsnöre och åskådare

På en tävling är det i regel flera saker som är olika från träning. Vi har redan nämnt tävlingsledaren. Dessutom är det ofta ringsnören, tält, åskådare, osv. Du bör passa på att träna under liknande förhållanden så ofta som möjligt. Och gör som när du tränar med störningar – belöna ofta! Ringsnören, tält och applåderande träningskompisar utanför ringen skall betyda hög sannolikhet för belöning.

 

Att lyckas vid första försöket

Typiskt för en träningssituation är att vi koncentrerar oss på étt moment under ett träningspass. Detta moment upprepas flera gånger i rad. Men på tävling har vi bara ett försök! Detta måste vi ta hänsyn till i träningen.

I början av inlärningen skall du naturligtvis repetera ett moment flera gånge i rad för att få bästa möjliga effektiva inlärning. Men när momentet börjar bli färdigt bör du istället oftare och oftare bara köra en repetition, och gärna belöna denna desto bättre om det går bra.

Undvik också att alltid ”värma upp” hunden eller att repetera ett delmoment innan du kör hela momentet. Innan du ställer upp på tävling bör du kunna ta hunden rakt in på appellplan utan några särskilda förberedelser och därefter köra vilket moment som helst – och lyckas vid första försöket.

Om du ser att detta inte går bra, får du analysera vad som måste förbättras. Därefter upprepar du kanske momentet flera gånger i rad tills det sitter. Men så får du återigen försöka se om det fungerar vid första försöket. Belöna ordentligt om det går bra!

Träningspassen bör efterhand gå från att köra upprepade repetitioner av samma moment gång på gång till att köra ett moment/övning en gång, belöna ordentligt och därefter gå vidare till nästa moment. Om du vill upprepa ett moment flera gånger under loppet av en träning kan du också köra några andra moment emellan (och se om dessa också lyckas vid första försöket!)

 

Att sätta samman det färdiga momentet

Hur vi sätter samman det färdiga momentet har stor betydelse för hur stabilt momentet kommer att vara på tävlingar. Som vi nämnde i början på artikeln finns det flera sätt att sätta samman delmomenten till färdiga moment.

1. Man kan baklängeskedja delmomenten. Fördelen med detta är att om momentet är ordentligt baklängeskedjat kan man alltid köra hela momentet. Man behöver inte längre belöna mitt inne i momentet eftersom det fungerar som ”belöning” i sig för hunden att få fortsätta mot slutet av momentet. Nackdelen med att baklängeskedja ett moment är att det krävs en del färdigheter hos tränaren. Hunden kommer vid en punkt i kedjeprocessen att vilja testa diverse genvägar, och det är då viktigt att tränaren har tålamod och är noggrann när hon jobbar sig igenom denna ”testfas”. Om man skall baklängeskedja ett moment måste alla delmoment enbart vara positivt inlärda, bra generaliserade och man bör inte ha diverse hjälpberoenden med i bagaget – i sådana fall är kedjningen sällan särskilt lyckad.

2. De flesta som tävlar både på toppnivå och på nybörjarnivå baklängeskedjar sällan momenten. Däremot baserar de träningen på att delmomenten fungerar så bra på kommando och är så grundligt generaliserade att de också fungerar när de sätts samman med andra delmoment. Nackdelen med detta tillvägagångssätt är att man i många fall bara kan köra hela momentet 2-4 gånger innan det ”faller isär” igen (gäller särskilt långa och sammansatta moment). När man har kört hela momentet några gånger måste man därför åter träna mer på delmomenten, dvs träna små delar av momentet, belöna mitt inne i momentet osv. Därefter kan man åter köra hela momentet några gånger igen. Detta fungerar i regel utmärkt. På tävling skall man ju bara utföra momentet en gång.

3. Det finns också en medelväg som några topputövare har börjat använda. Man kan baklängeskedja hela momentet, men varierar också med att ibland belöna mitt inne i momentet. Detta ger ett stabilare moment än alternativ 2, och kan vara ett alternativ om man ännu inte är helt komfortabel med baklängeskedjningen.

Man får det stabilaste momentet genom att baklängeskedja det ordentligt (alternativ 1). När ett moment är baklängeskedjat till 100 % vet hunden hela tiden vad som är nästa led. Den ”vill fram” till nästa led i kedjan, och därmed reagerar den också snabbare på kommandot än en hund som inte vet helt säkert om det kommer en belöning eller ett nytt kommando. Normalt ökar också intensiteten ju längre i momentet man kommer (ju närmare belöningen man kommer), och detta är en stor fördel på tävlingar.

Om man inte baklängeskedjar momentet kommer man praktiskt taget att lura hunden varje gång man kör ett helt moment. Hunden kommer alltid att tro att den kan få belöning för varje delmoment, men istället överraskar du den med att den måste göra ännu ett led. Sådana kedjor är inte stabila, men du slipper i regel undan den första gången, och på tävlingar är det som bekant första försöket som gäller. (

I nämnda tävling med Ergo hade jag endast hunnit baklängeskedja ett par av momenten i förväg. Resten av momenten ”lurade” jag mig igenom. Det tar tid att göra stabila kedjor av samtliga moment, så sannolikt kommer jag nog att ha en kombination av färdiga kedjor och ”lura-kedjor” ett tag till. Men elitklassmomenten kommer jag inte att slarva med. Man kan ju tänka som så att momenten i de lägre klasserna i bruks och lydnad skall man ju i bästa fall göra bara en gång ändå (om man får uppflyttning på första tävlingen). Men i elitklass skall man helst vara i flera år, och då måste momenten vara stabila. Därmed lönar det sig också att lägga ned träningstid på att baklängeskedja dem.

Det är än så länge mycket få hundförare som behärskar konsten att baklängeskedja, men jag tror att detta är framtidens hundträning. Hoppas att det efterhand är flera Canis-läsare som vågar testa.

 

Vad med hundföraren?

Hunden är emellertid bara halva ekipaget. Hundföraren måste också vara förberedd på hur hon skall bete sig när hon går in på appellplan och medan hon befinner sig där få det bästa ut av hunden. Det är väl detta man så fint kallar att ”ha erfarenhet”.

Men du behöver som tur är inte bara vänta tills du får erfarenhet – du kan aktivt gå ut och skaffa dig denna kompetens på en gång.

För det första bör du vara med som åskådare på tävlingar så ofta som möjligt. Lägg märke till hur saker och ting fungerar inne på appellplan. När du har full översikt över detta, är det lättare att lägga upp träningen så att den stämmer överens med tävlingssituationen.

Träna med tävlingsledare så ofta som möjligt. Du bör emellertid skilja på när du tränar dig själv och när du tränar hunden. När du tränar hunden är det bäst om både du och hunden stänger öronen för tävlingsledaren. Låt honom bara vara bakgrundsbrus, och koncentrera dig på att träna hunden. Men för din egen del bör du också, efterhand som hunden blir säker i momenten, köra igenom momenten med kommendering där du följer anvisningarna. Man uppför sig ofta helt annorlunda när man följer tävlingsledarens kommandon än när man bara tränar själv med tävlingsledaren i bakgrunden.

 

Värre var det inte…

Det är inte så mycket mer än detta som skall till. Resten måste du erfara ”the hard way” efterhand som du börjar tävla. Samma hur bra man har förberett sig är tävling och träning två olika saker. Det är nu du ser resultatet av hur bra du har tränat.

Det är också en välkänd sak att tävlingsnerver kan påverka resultatet. Niina Svartberg har skrivit en mycket bra bok om tävlingspsykologi för oss som tävlar i lydnad, bruks och/eller agility. Här får du många bra tips. Boken heter ”Lyckas på tävling” och kan köpas i nätbutiken hos Canis.

 

Varför tävlingsträning?

Ett vanligt råd är att man bör få med sig så många tävlingar som möjligt. ”Det är ju bra träning oberoende av hur det går”, säger många. Detta håller jag inte med om. Visst, tävlingar är oftast nyttig erfarenhet för föraren, och det KAN vara bra träning för hunden. Men som oftast är tävlingar ren avlärning av det du har byggt upp genom flera månaders träning.

Om du anmäler dig till tävling med en hund som inte har lärt sig att jobba med störningar, inte har lärt sig att jobba över lång tid utan belöning osv, kommer tävlingen att förstöra det du har byggt upp. Hunden kommer att lära sig att oavsett vad den gör, det kommer ingen belöning i alla fall. Den lär sig att tävlingssituationen betyder noll chans att få belöning.

Om hunden gör fel inne på appellplan och du antingen fortsätter momentet eller går in med dubbelkommandon eller annan hjälp för att rädda momentet, kommer du också att förstärka felbeteendet. Det finns tillräckligt med hundar som bara gör vissa fel på tävling och aldrig på träning. Detta sker därför att hunden har fått chansen at lära sig att inne på appellplan gäller andra förstärkningsbetingelser än på träning.

Om du däremot har lärt in momenten ordentligt och dessutom i förväg gjort tävlingsträningen grundligt, kommer inte tävlingarna att vara lika förödande. Då kan tävlingen faktiskt fungera som ett bra träningspass. Förutsättningen är att hunden har lärt sig att jobba med störningar och lärt sig att jobba över lång tid så att den kan utföra momenten med fart och precision genom hela programmet – och slutligen få sin belöning utanför appellplan (och gärna tillåten ”tävlingsbelöning” mellan momenten dessutom). I detta fall har inga oönskade beteenden förstärkts – hunden har utfört saker rätt och slutligen fått belöningen. Detta är träning!

”Men du ställde ju upp på tävlingen med Ergo även om han inte var klar”, tänker du kanske. Jepp, I am guilty as charged! Jag visste att tävlingen skulle vara förödande för träningen, men deltog ändå. Resultatet blev uppflyttning, men det kostade mig några repor i lacken som det tog några träningspass att rätta till. Om alla skulle vänta tills hunden var 100 % klar innan de anmälde sig till tävling, hade det nog också blivit mycket få deltagare på tävlingarna, kan man ju argumentera med.

Poängen är bara att man skall veta vad man gör. Om man ställer upp på tävling med en hund som inte är genomtränad kan det gå bra, men man skall också veta att man river ner något av det man har byggt upp genom träningen. Detta kan naturligtvis repareras i efterhand, men om man aldrig kommer till den nivån att man får gjort tävlingsträningen ordentligt, kommer man förr eller senare att gå i väggen. Man har då en hund som alltid går bra på träning, men i tävlingssituationen kommer alla ovanorna fram igen. I värsta fall hjälper det nu inte ens att köra mycket tävlingsträning eftersom hunden har lärt sig skillnaden på tävlingsträning och tävlingar. Det är vid denna vägg som många hundförare byter ut sin 4-5 år gamla hund mot ett yngre exemplar.

 

Bruksanvisning för artikeln

Råden som ges i denna artikel är skrivna för dig som har en positivt tränad hund (något som de flesta Canis-läsare turligt nog har). Om du samtidigt använder en del obehag i träningen gäller andra regler för tävlingsträningen. Det största problemet för hundar som är helt eller delvis negativt tränade är att hundarna efterhand lär sig att de aldrig blir korrigerade inne på appellplan samma hur dåligt de går. När sådana hundar gör fel inne på appellplan, och föraren inte kan korrigera detta så som han skulle ha gjort på träning, blir felbeteendet negativt förstärkt. Hunden blir med andra ord duktigare på att göra fel. Om du har en sådan hund är det viktigt att träna tävlingsenligt och lära hunden att den belönas och korrigeras efter samma regler här som på träning. Och innan du ställer upp på tävling bör du vara rätt säker på att hunden kommer att utföra momenten korrekt. Om inte kommer tävlingen att ha mycket förödande effekt på din träning.

 

Sammanfattning

Om du vill ha en stabil tävlingshund som håller i många år bör du lägga stor vikt vid tävlingsträningen. Det räcker inte att ”bara” lära in momenten. Utmaningen är att få momenten att fungera lika bra på tävling som på träning.

För att förbereda dig inför tävlingar måste hunden bland annat lära sig att

•  jobba över gradvis längre tid innan belöningen kommer

• jobba lika bra även om det finns alla möjliga störningar i närheten

• vänta tålmodigt och uppmärksamt under pauserna

• reagera endast på dina kommandon, inte på tävlingsledarens

• prestera på första försöket

Momenten bör även vara baklängeskedjade för att vara stabila över tid. Och inte minst måste du som hundförare ha förberett dig på vad du skall göra inne på appellplan.

Tävlingsträningen kan du gärna börja med på en gång. Det skadar inte om det står någon och ropar när du tränar sitt med valpen. Se bara till att lägga på störningar och nya situationer så gradvis att hunden alltid lyckas.

Lycka till med tävlingsträningen!