Text: Morten Egtvedt

Generalisering är en viktig del av hundträningen. Vi vill att hunden ska kunna utföra de beteenden vi har lärt den. Det ska inte bara fungera hemma i trädgården utan i många olika situationer, även med störningar närvarande.

Under de senaste åren har många hundtränare tagit den här delen av träningen till nya höjder. ”Överträning”, ”omvänt lockande” och ”kvalitetssäkring” har blivit välkända begrepp för de flesta hundtränare. Det är inte ovanligt att se folk som tränar fritt följ medan träningskompisarna gör sitt bästa för att störa hunden på alla möjliga sätt – de hoppar runt som clowner, kryper omkring på marken, viftar med pipdjur och godis, osv.

Det kan säkert vara väldigt imponerande att titta på om man är nybörjare och det ger ofta väldigt många ”likes” på Facebook. Men hur nödvändig är egentligen den här delen av träningen för dig som tävlar i lydnad, rallylydnad, bruks, agility, osv? Var slutar den praktiska nyttan och var går det över i ren ”Facebook-träning”?

 

Några definitioner

Låt oss först definiera några av begreppen jag nämnde i inledningen ovan.

 

Störningsträning

Träning med allt från små (och realistiska) till extremt stora (och orealistiska) störningar i träningsmiljön.

 

Kvalitetssäkring

Att träna på ett sätt som är svårare än vad hunden egentligen behöver klara (i tävlingssituationen). Det som kan göras svårare är såväl avstånd som beteendets duration, samt hur starka störningar man lägger till.

 

Omvänt lockande

Omvänt lockande är en vanlig form av kvalitetssäkring (och störningsträning). Genom att locka hunden till att göra det motsatta till vad du egentligen vill att den ska göra (och så belöna när hunden ändå klarar av att göra det önskade beteendet), gör du hunden mindre beroende av förarens placering och vilken riktning belöningen serveras ifrån. Omvänt lockande kallas också ofta för ”Doggie-zen”.

 

Överträning

Överträning innebär att träna på ett beteende även efter det att det egentligen är inlärt ”bra nog”. Överträning kan göras såväl med som utan störningar – poängen är att beteendet redan är automatiserat (taget till flyt), men att föraren ändå fortsätter träningen för att göra beteendet ännu säkrare.

 

Varför kvalitetssäkrar man beteenden?

Resonemanget bakom extrem störningsträning lyder som regel att ”om hunden klarar det här, blir tävlingssituationen enkel i jämförelse.”

Det kan ju låta som sunt förnuft när man först hör det, men sunt förnuft är inte alltid så sunt som det låter när man väl tittar lite närmare på saken.

Saken är den att hundar inte på något sätt jämför vilka situationer som är ”svåra” respektive ”lätta”. Beteende fungerar inte på det sättet. Beteende lärs alltid in i en kontext. Om ett beteende förstärks ofta i en viss situation, kommer den situationen så småningom att verka ”lätt” för hunden. Om ett beteende inte tidigare blivit förstärkt många gånger i en viss situation, kommer den situationen att verka ”svår” för hunden de första gångerna man testar.

Det har med andra ord ingen betydelse hur svår situationen ser ut att vara helt objektivt – det avgörande är hur välkänd situationen är för hunden rent subjektivt. När man ser på påståendet ovan med beteendevetenskapliga glasögon, ser man därför att det inte längre stämmer. Att träna mycket med en sorts störningar gör inte nödvändigtvis att en helt annan och tillsynes mindre störande situation blir enklare. Att träna med extrema störningar gör det INTE väsentligt mycket enklare för hunden att prestera i tävlingssituationen, så länge de störningar man tränat med inte har betydande likhet med den faktiska tävlingssituationen.

Vid vissa tillfällen kan orealistisk störningsträning fungera tvärt emot vad man tänkt. Vad tror du händer om hunden upplever att belöningen kommer väldigt ofta när träningskompisarna gör en massa udda saker omkring den, men inte fullt så ofta i tävlingslika situationer?

Det kan däremot vara bra att ha lärt hunden att utföra ett beteende i många olika situationer. Genom att variera många andra saker i miljön samtidigt som förarens beteende och signaler förblir desamma, försäkrar man sig om att hunden inte är beroende av stimulus som man inte är medveten om.

Men om man ofta tränar med orealistiska störningar kommer man fort till en punkt när dessa galna störningar inte längre är just störningar. De blir istället välkända stimuli som faktiskt hjälper hunden. Och om hunden lär sig att träning med galna störningar innebär större sannolikhet för belöning än tävlingssituationen, har man felprioriterat saker och ting i sin träning…

 

Realistiska störningar

Jag är därmed av den bestämda uppfattningen att extrem störningsträning och kvalitetssäkring INTE är nödvändig för att lyckas på tävling. Och det säger jag trots att jag har kört ganska mycket sådan träning och också var den som först lanserade begreppet ”omvänt lockande”.

Men i likhet med extrema fysiska drag hos utställningshundar, kan något som ibland börjat som funktionellt och förnuftigt fort utveckla sig till ett monster när det tas för långt och man inte förstår resonemanget bakom varför man gör som man gör. Alltför många hundtränare kopierar tyvärr blint det mera erfarna tränare gör, utan någon djupare förståelse för varför de erfarna tränarna gör som de gör.

 

Några ord om omvänt lockande

Omvänt lockande är en form av kvalitetssäkring som kan vara intressant att använda ibland. Jag ser dock ofta att den här tekniken i allt högre grad används som hjälp under inlärningen och inte som verklig kvalitetssäkring.

När vi började skriva om omvänt lockande var tanken att hunden redan skulle kunna erbjuda beteendet frivilligt först och att vi därefter skulle kunna använda omvänt lockande för att göra hunden ännu säkrare på att kunna erbjuda beteendet frivilligt. När hunden har lärt sig beteendet under omvänt lockande ser vi i regel att hunden inte längre är så beroende av förarens placering eller att belöningen serveras i en speciell position varje gång.

Men så snart det omvända lockandet gör det lättare för hunden (alltså mera välkänt) än att utföra beteendet utan omvänt lockande, är det inte längre omvänt lockande som kvalitetssäkring vi sysslar med. Det är rent och skärt LOCKANDE (oavsett hur ”omvänt” det ser ut).

På samma sätt som med all annan störningsträning kommer man ganska fort till en punkt när den önskade inlärningseffekten bromsar in och situationen inte längre fungerar som störning, utan som hjälp – som hunden raskt kan bli beroende av.

Omvänt lockande kan med fördel användas för att generalisera/kvalitetssäkra ett beteende som redan är väl inlärt. Men om du använder omvänt lockande som teknik i själva inlärningen bör du betrakta det som all annan form av locka-träning. Det innebär att du behöver trappa ner på det så snart som möjligt.

Kom också ihåg att omvänt lockande INTE är en del av något tävlingsprogram. Använd tekniken till det den är avsedd för och överdriv inte användandet så att hunden blir beroende av det.

 

Flyt – hemligheten bakom att hantera störningar!

När man vill att hunden ska lära sig att hantera störningar och många olika situationer finns det ett begrepp jag personligen har mycket mera nytta av än störningsträning och kvalitetssäkring. Det begreppet är ”flyt”.

Flyt är detsamma som ”automatisering”. Vi kan objektivt mäta hur bra flyt ett beteende har genom att mäta frekvens, duration och latenstid.

• Frekvens: Att hunden till exempel kan ta upp apportbocken från marken minst 15 gånger på 60 sekunder. En hund som kan göra detta har uppenbarligen bättre flyt än en hund som kan plocka upp apporten 5 gånger på 60 sekunder.

 

• Duration: Hunden kan till exempel ligga kvar i 10 minuter, gå fritt följ i minst 4 minuter, osv.

 

• Latenstid: Hunden påbörjar till exempel nästa beteende max 2 sekunder efter att den förra belöningen tagit slut.

 

Man kan definiera ett bestämt mål för flyt för alla beteende; mål som uppges i frekvens, duration eller latenstid (detta är något vi jobbar mycket med på Canis klickerinstruktörskurs!). Genom att göra regelbundna flyt-mätningar är det enkelt att dokumentera att träningen faktiskt går framåt.

Att fortsätta träna på ett beteende även efter att ni nått flyt-målet, är det som egentligen är ”överträning”. Även om det egentligen räcker att hunden kan plocka upp apportbocken 15 gånger på 60 sekunder, kan man gärna sträcka sig upp till 18-20 repetitioner – det är överträning. Begreppet ”överträning” används dock (tyvärr) också ofta om all form av störningsträning där störningarna objektivt sett är svårare än det hunden vanligen kommer att behöva kunna hantera.

Jag föreslår att man använder begreppen ”störningsträning”, ”kvalitetssäkring” eller ”omvänt lockande” om sådan träning och behåller begreppet ”överträning” till att beskriva träning som redan har nått det ursprungliga flyt-målet (d.v.s. där hunden redan kan beteendet ”bra nog”).

Jag vill också argumentera för att riktig överträning ger bättre resultat än orealistisk störningsträning. Ett beteende som verkligen är övertränat kommer faktiskt sällan att påverkas i någon större utsträckning av stora störningar. Jag tror att många hundtränare som klagar över att deras hundar lätt blir störda borde fokusera mindre på störningarna och mera på att träna till riktigt bra flyt.

När du har tränat hunden att utföra ett beteende riktigt väl (d.v.s. har nått riktigt bra flyt), kommer du som regel att se att det är väldigt lätt att introducera stora störningar ganska fort. Hunden kommer kanske att reagera lite på dessa i början, men eftersom den kan beteendet väldigt väl kommer den kvickt att sluta bry sig om störningarna när den blivit belönad ett par gånger också i denna nya situation. Om ni däremot inte har nått speciellt bra flyt på beteendena ännu gör sådan träning mycket liten nytta.

Det är med andra ord hundar som har nått riktigt bra flyt på beteendena som kan klara den imponerande störningsträningen du ser på Facebook…

 

Bör vi inte kvalitetssäkra beteenden alls?

Jodå, gör gärna det – men jag vill slå ett slag för att i stort sett hålla generaliseringsträningen inom rimliga gränser. Du bör med andra ord göra en kravspecifikation över vilka störningar din hund bör kunna klara att utföra beteendet under och träna allra mest på dessa.

Det kan vara kul att träna med extrema störningar ibland. Det är intressant att se hur mycket man kan tänja gränserna och lägga på störningar utan att beteendet bryter samman.  Det visar dig ofta tydligt hur grundligt beteendet är inlärt (hur bra ”flyt” ni har).

Men kom ihåg att den sortens kvalitetssäkring är mest värdefull under de första repetitionerna. Det finns ingen vits i att fortsätta efter att hunden redan ser ut att hantera störningen utan problem.

Överträning är dock bra (så länge du förstärker väl). Det är sällan fel att repetera ett beteende eller ett moment gång på gång, trots att hunden redan kan det väl.

 

Sammanfattning

För att då slutligen sammanfatta mina hypoteser:

• Extrem störningsträning kan vara kul – men den är inte på något sätt nödvändig.
• Extremt flyt på beteenden är kul – och också helt nödvändigt om du vill ha ett bra resultat.
• Det är viktigare att ta bort all hjälp (d.v.s. stimuli som inte är närvarande i en tävlingssituation) från träningen, än att överdriva träningen med stimuli som ni ändå aldrig kommer att stöta på i tävlingsringen.
• Hundar som har bra flyt på inlärda beteenden (och som kan utföra beteendena självständigt utan hjälp från föraren) kan tackla extrema störningar efter väldigt få repetitioner.
• Hundar med sämre flyt behöver många fler repetitioner för att kunna hantera motsvarande störningar – och det hade kanske varit bättre att lägga träningstiden på att arbeta till bättre flyt på beteendet, innan man introducerade alla de avancerade störningarna.
• När du lägger på stora störningar ,eller jobbar med annan kvalitetssäkring, får du ofta ganska snabbt en bra indikation på hur bra flyt hunden har i beteendena ni har jobbat med. Men störningsträningen har i sig själv inte något speciellt stort egenvärde – framförallt inte efter de första repetitionerna.
• När du jobbar med olika former av kvalitetssäkring behöver du bara göra det tills hunden ”har fattat poängen”. Efter den första fasen är inte störningarna ”störningar” längre – de är faktiskt en hjälp till hunden! Långdraget användande av omvänt lockande är ett exempel på detta.
• Tävlingsträning bör i huvudsak riktas mot realistiska störningar så att hunden lär sig att sannolikheten för förstärkning är hög även under dessa omständigheter.

 

Foto: Mari Lægreid, Bergljot Håkonsen