Balancen mellan stimuluskontroll och frivilliga beteenden är viktigt för klickertränare. Vi behöver båda…
Text: Morten Egtvedt
Såhär lärde vi att göra det under klickerträningens barndom. Först formar vi fram beteendet frivilligt. När beteendet fungerar bra, sätter vi på signalen och förstärker därefter beteendet endast när vi har gett signalen först.
- Forma fram beteende x frivilligt (till flyt-nivå)
- Ge signalen samtidigt som beteende x utförs frivilligt
- Ge signalen strax innan beteende x utförs frivilligt
- Förstärk endast när beteende x sker efter att du har gett signalen (och lär hunden att vänta gradvis längre på signalen)
- Ge signal för Y (eller ”låtsaskommandon”) och förstärk inte om hunden utför beteende x (ge därefter signal för beteende x och förstärk)
Detta kallas stimuluskontroll, och jovisst, – samma 5 steg är fortfarande giltiga.
Dock med en viktig justering. Det bör INTE vara på det viset att när du väl har fått ett beteende under stimuluskontroll skall det för all framtid vara under stimuluskontroll. Enligt min erfarenhet är idealet att kunna ha beteendet under kommando när du så vill, men att du fortfarande kan få fram ett frivilligt beteende när du så vill.
Kommandoberoende klickerhundar
Jag blev först uppmärksam på problemet med ”kommandoberoende klickerhundar” på en kurs som Cecilie och jag höll i Stockholm för ca 5 år sedan. Flera rutinerade lydnadsutövare deltog på kursen. Några av dem hade klickertränat sina hundar helt från början och var nu högt uppe i klasserna.
Saken var emellertid den att när vi tittade på hundarna, var det svårt att se att de var klickertränade. De såg egentligen mest ut som vanliga traditionellt (positivt) tränade hundar. Detta blev särskilt tydligt när vi bad dem om att få fram beteenden frivilligt utan kommando (t ex när vi skulle finputsa lite på ett beteende, innan vi åter satte på kommandot). Hundarna ville inte längre erbjuda några beteenden frivilligt! Och om de gjorde det, tog det väldigt lång tid innan något hände.
Förklaringen var enkel. Flera av dessa hundar var på elitnivå, och det var länge sedan de hade lärt in nya moment (frivilligt). När vi fick deltagarna att fundera över detta, kom det snart fram att de nu för tiden sällan klickade för frivilliga beteenden, eftersom hunden jo kunde alla moment på kommando.
Resultatet blir att man förlorar sin klickerhund. Ett kommando är inte enbart ett kommando. Det är också en förstärkare. När hunden alltid tränas med kommandon, förstärker man hela tiden att hunden väntar (på kommandot). Därmed blir hunden efterhand ständigt duktigare på att alltid vänta på kommandon, och tillika sämre på att erbjuda beteenden på eget initiativ. Efterhand är det nästan omöjligt att se att hunden ursprungligen var klickertränad…
Vad är egentligen problemet?
Men varför haka upp sig på detta? När nu hunden kan beteendet bra på kommando kan man väl lika gärna fortsätta använda kommandot? Det är ju så det skall fungera på tävlingsplanen. Eller??
Jodå, det är i och för sig sant. Och missuppfatta inte – det är väldigt viktigt att hunden kan utföra beteendet snabbt och säkert på kommando. Men det finns också alltid några tillfällen där det fortfarande är praktiskt att kunna få fram samma beteenden frivilligt:
1. När du måste lära om ett kommando
Man kan uppleva att hunden slutar reagera lika snabbt och/eller säkert på signalen som den gjort tidigare. Tänk dig t ex att hunden plötsligt inte längre lägger sig lika stabilt på ligg-kommandot. Den naturliga lösningen hade varit att åter få fram ett frivilligt beteende, förstärka det många gånger tills beteendet åter var starkt, och därefter lära om kommandot. Men hur har du tänkt göra detta om hunden inte längre vill erbjuda ligg-beteendet frivilligt (och inte har gjort det på 2 år…)? Ofta tvingas man då använda lockande (o fasa!) för att få igång hunden igen.
2. När du måste lära om ett beteende
Hunden börjar t ex efter ett tag sätta sig snett i utgångsposition eller lägga sig för sakta när du ger kommando för ”fot” eller ”ligg”. När du har ett oprecist beteende är det extra dumt att man dessutom använder kommandot på detta dåliga beteende. Kommandot bör endast associeras med det helt korrekta beteendet (det är bl a därför klickertränare alltid lär in beteendet frivilligt innan vi sätter på kommandot).
Normalt skulle lösningen på detta även ha varit att shapa fram beteendet frivilligt tills den åter hade önskvärd fart och precision, och därefter åter sätta på kommandot. Men också detta kräver att hunden erbjuder beteendet frivilligt.
3. När du skall använda ett gammalt beteende i ett nytt moment
Tänk dig att hunden inte har lagt sig frivilligt på 2 år. Nu skall du emellertid börja träna in momentet ”kryp”, som du inte har jobbat med tidigare. Det är nu väldigt praktiskt om hunden kan lägga sig frivilligt (eftersom det är svårt att krypa utan att lägga sig först), så att du kan shapa fram kryp-beteendet utan kommando först.
Hur behåller man kreativiteten?
Det är flera saker du kan göra för att behålla de frivilliga beteendena hos hunden, samtidigt som du har stimuluskontroll:
1. Låt hunden göra t ex första delen av momentet frivilligt, även om resten av momentet skall utföras på kommando.
Även om jag skall köra ett helt moment tävlingsmässigt med kommando, tycker jag alltid att det är bra om hunden åtminstone erbjuder utgångsposition + kontakt frivilligt (alla moment börjar ju på det sättet). Genom att erbjuda utgångsposition + kontakt frivilligt, talar hunden om för mig att den är beredd att börja momentet. Detta besparar oss mycket onödigt ”tjat”, och hunden får själv ta initiativet att börja träningen.
Det finns även en del andra tillfällen där du kan låta hunden göra en del av momentet frivilligt, och sedan nästa del på kommando. Hunden kan t ex lägga sig frivilligt, och därefter kommenderar du ”kryp”. Hunden kan frivilligt springa till konen – där kommenderar du stå (och därefter eventuellt kommenderar den vidare till rutan).
Genom att träna en del på detta sätt kommer det att bli en del ”frivillighet” i träningen, även när du tränar med kommandon. (Men några gånger måste du naturligtvis köra hela momentet med kommando också!)
2. Du bör växla mellan att träna med kommando och utan kommando.
Lägg upp träningspassen så att du växlar mellan att träna med och utan kommando. Detta är särskilt viktigt när hunden har lärt sig många moment på kommando.
3. Lär hunden skillnaden på när den skall vänta på kommando, och när den skall erbjuda beteendet frivilligt.
Du skall kort sagt få stimuluskontroll på när hunden skall vänta på kommando och när den inte skall vänta.
Detta är absolut inte så svårt som det låter. Det är nämligen flera saker som talar om för hunden när den skall vänta på kommando:
- jag står på ett särskilt sätt, t ex i ”tävlingsposition”
- jag gav ett kommando för föregående beteende (när man väl har fått ett kommando, kommer det ofta ett till…)
- jag ger ett ”vänta-tecken” (t ex visar handflatan till hunden som en signal på att nu kommer det snart ett nytt kommando, så du behöver inte erbjuda något frivilligt just nu)
- jag klickar inte om hunden erbjuder ett frivilligt beteende (då kommer ofta hunden att vänta på kommando istället för att själv erbjuda nya beteenden)
- Samtidigt är det andra saker som talar om för hunden att den skall erbjuda beteenden frivilligt
- jag står på ett särskilt sätt, t ex rakt framför hunden så som vi ofta gör när den skall erbjuda beteenden frivilligt
- jag har just klickat för ett frivilligt beteende (erfarenhetsmässigt skall då hunden fortsätta erbjuda nya beteenden)
- jag har väntat i mer än 5-10 sekunder utan att ge kommando och utan att ge vänta-tecken (för de flesta beteenden är det sällan nödvändigt att lära hunden att vänta mer än 10 sekunder på kommandot – går det längre tid betyder det att den kan få börja frivilligt).
Hunden lär sig snabbt dessa regler så länge du bara är noga med att följa dem.
Lär hunden växla mellan stimuluskontroll och frivilligt beteende!
På Canis 1 åriga klickerTRÄNARkurs kör vi följande uppgift för att träna deltagarna/hundarna i att växla mellan stimuluskontroll och frivilligt beteende: Första uppgiften är att få ett enkelt beteende under 100% stimuluskontroll. Hunden skall kunna vänta på exempelvis ett liggkommando i minst 10 sekunder. När vi har kontrollerat att hunden kan detta får hundföraren i uppgift att åter få fram beteendet frivilligt med latenstid < 3 sek. När hunden åter erbjuder beteendet frivilligt, vill vi ånyo ha det på kommando.
Folk blir ofta förvånade över hur enkelt detta faktiskt är att klara av (särskilt om hunden är någorlunda ”kommando-klok” från förr.) Efter att ha kört detta några gånger på lite olika beteenden, skiljer hunden väldigt enkelt mellan att vänta eller inte vänta.
Sammanfattning
Att behålla sin klickerhund (frivilliga beteenden!) även när man börjar träna mycket på hela moment med kommando, kan vara en utmaning. Men så länge du är medveten om fenomenet ”kommandoberoende” skall det inte mer till än några enkla åtgärder. Lycka till vidare med klickerträningen!
Referenser:
Cecilie Köste & Morten Egtvedt, ”Lydnadsträning i teori och praktik”, Canis Forlag 2005.