Skotträdd? Skjut inte hunden!

Skotträdd? Skjut inte hunden!

En helt ovetenskaplig artikel om hur Tia lärde sig att skott inte var farliga.


Text: Cecilie Køste


Då Tia var valp hände det att jag provade skjuta med knallpistol utomhus när hon var upptagen med annat. Detta hade fungerat bra med våra andra hundar, så jag trodde inte att valpen skulle reagera. Men Tia gillade det inget vidare och visade ökande reaktion för varje knallskott och bristande förmåga att återuppta sin aktivitet (äta vidare), så jag slutade direkt och tänkte att det var bäst att vänta tills hon blev äldre.

Märkligt nog har hon aldrig reagerat på fyrverkeri och har varit ute på tur klockan 24:00 varje nyårsafton utan att ha visat någon form för obehag. Nyfikenheten och glädjen över att vara ute på tur var allt vi hade sett. Hon reagerade alltså endast för skarpa pistol- och knallpistolskott.

Under uppväxten hörde hon en del sådana skott när hon var med ”storebror” Kiro på brukstävlingar, men vid dessa tillfällen tog jag henne långt bort från skotten och belönade efter varje skott eller lät henne ligga i bilen. Hon visade ingen särskild reaktion så länga skotten var långt borta (mer än 300 meter) eller när hon låg i sin bur i bilen.

Det började närma sig tiden för start i bruksklass C (lägre klass), där momentet ”platsliggning med skott” ingår. Det var med andra ord dags att ta fram pistolen och träna fullt ut. Men hur lägga upp träningen?

 

Metod 1

Ja, eftersom Tia inte visade några reaktioner när skotten var långt borta, tänkte vi börja med att belöna henne när skottet blev avlossat på långt håll och efterhand närmare och närmare. Tanken var god, men det visade sig att det var svårt att genomföra. Skottet måste nämligen vara väldigt långt borta för att Tia inte skulle reagera – så långt bort att skytten och jag inte hade kontakt annat än på mobiltelefon. När skulle skotten avlossas och när var det nog? Ja, inte enkelt att ringa varje gång ett besked skulle ges. Detta är säkert en bra metod om hundförare och skytt kan vara så nära att de kan se varandra, men då visar kanske inte hunden några särskilda reaktioner på skott från början. Radiokontakt kan vara en annan lösning, men vi var tvungna att hitta en annan metod.

 

Metod 2

Ett annat sätt att dämpa skottet på var att använda knallpistol istället för startpistol. Då blev skotten lägre och skytten kunde vara så nära att vi hade kontakt med varandra utan elektroniska hjälpmedel. När Tia inte längre reagerade på knallpistolen, kunde vi gå över till startpistolen igen och fortsätta träningen. Detta hade säkert varit en bra metod, särskilt då Tia inte reagerade på knallpistolen när den blev avlossad en bit bort och åt godbitarna med liv och lust. Problemet med denna metod var att storebror Kiro, som varken reagerade på fyrverkeri, AG3 eller något annat här i världen, plötsligt lyckades bli ”knallpistolrädd” av en eller annan konstig anledning som bara han känner till. Skotträdsla är märkliga saker… Oavsett, för att inte utveckla två skotträdda hundar i familjen kom vi på att det var bäst att byta metod igen. För andra kan nog denna metod fungera bra.

 

Metod 3

Men klickern då? Att klicka och belöna med detsamma skottet blev avlossat? Det kunde ju förbättra timingen och därmed leda till att skott = godbit. Men inte denna gång! Fortffarande ökade stressen för varje skott, klick eller inte klick. Tia kunde varken fortsätta äta eller fortsätta någon form av aktivitet och visade mer och mer att hon ville bort för varje skott. Ny runda i tankeverkstaden.

 

Metod 4

Tidigare hade all skjutning försiggått i ”fria” former, alltså att Tia inte hade varit under någon form av kommando och godbitarna kom oavsett vad hon gjorde (vi slutade självklart att skjuta om vi upptäckte att stressen ökade). Men så fick vi rådet att ha henne under kommando, för då skulle reaktionen kunna bli mindre (och vad gör man inte i ren desperation…?).

Tia fick ligga plats tillsammans med Kiro, som ju är helt skottfast när det handlar om skott, och Morten gömde sig en liten bit bort från oss. Tia blev belönad för att ligga innan skotten kom, och blev belönad för att ligga kvar efter att skottet blev avlossat. Här var timingen viktig – belöningen måste komma medan Tia låg stilla. Jag stod bara 2-3 meter bort och gick fram för att belöna med det samma skottet föll.

På något sätt fungerade detta i början. Tia blev liggande, men ökande stressreaktioner vid varje skott gjorde att vi inte sköt mer än ett till två skott per träningspass. Vi hade också flera skottfasta hundar med på platsliggningen, men Tia blev inte bättre och det är ett säkert tecken på att man bör byta strategi. Efter 4-5 pass gick det faktisk sämre, och vi slutade även med denna metod.

En av de viktigaste faktorerna som bidrog till att Tia blev värre, var att det blev en hel del ropande mellan oss för att vi skulle försäkra oss om att skotten blev avlossade i rätt tid. Tia måste vara lugn, hon måste ligga plats och jag måste vara klar att belöna. Detta ropande blev mer och mer ett tecken på att det skulle skjutas, och snart började stressen redan när skytten försvann bort från oss och ropade att han var klar. Hon började smita så fort hon förstod vad som var på gång.

Medan denna träning pågick började också pistolen att svikta och klickade genomsnittligt tre av fem skott. Nu hade jag en hund som kände igen situationen när någon försvann och det ropades. Hon stressade upp sig redan då. Dessutom hade hon blivit rädd för ljudet av pistolen när den klickade, förutom av själva skottet. Som om inte detta vore nog, hade hon också blivit rädd för synen av själva startpistolen. Om jag tog fram den för att rengöra den, gömde hon sig bakom soffan. Problemet hade alltså blivit större av att träna med Tia i platsliggning. Detta kan säkert fungera för somliga, eftersom vissa skotträdda hundar blir passiva och därmed liggande i samma ställning, men jag vill inte rekommendera det till någon. Jag behövde i alla fall använda ”mina små grå” för att hitta en lösning för Tia.

 

Metod 5

Hemma blev skotträningen föremål för otaliga diskussioner. Vad var bäst att göra? Skulle vi återgå till belöning för skott på långt håll? Det hade ju fungerat delvis, och med mobiltelefonen eller lånade radios kunde det ju genomföras. Men det skulle ta enormt lång tid och mycket organisering. Vi hade inte så mycket tid för ”trial and error”, och jag ville inte riskera att göra saker ännu värre. Därför blev nästa metod noga planerad. Under tiden fick vi en ny startpistol eftersom den gamla inte fungerade som den skulle.

Morten hade tidigt i diskussionen kastat fram idén om att skjuta medan Tia var under kommando men i (rolig) aktivitet. Fritt följ var ett förslag. Då kunde jag vara nära henne, hon kunde koncentrera sig på att hålla positionen och det var enkelt att belöna henne. Av rädsla för att förstöra fria följet, föll jag inte för denna lösning, men något Morten sa fick mig att tänka. Han sa nämligen: ”Då är hon koncentrerad på något annat än skottet, och hon har ju bara positiva upplevelser kring fritt följ”. Jag måste alltså hitta en aktivitet som tog hennes fulla uppmärksamhet och som hon ansåg vara odelat positiv. Vad kunde det vara?

Tja, som den matglada flat hon är, har godissök alltid varit en fantastisk upplevelse. Hon hade inte haft så många godissök i sitt liv, men de hon hade upplevt hade alltid varit odelat positiva. Det tog mig några veckor att komma fram till detta, men efter mycket om och men kom jag på att detta borde vara värt ett försök. Jag kunde skjuta själv och låta skotten falla medan Tia var koncentrerad på söket och strax innan hon fann en godbit. Sagt och gjort – igen. Detta var i januari, det var snö och det var mörkt om eftermiddagarna. Jag bestämde mig därför att använda blodpudding som var synlig mot snön och bara skjuta medan det var ljust, för att inte riskera att även göra hunden mörkrädd om träningen skulle slå helt fel.

Så var det bara att gå ut med en påse blodpudding i ena handen och hundarna i den andra. Man får inte lov att skjuta i närheten av hus (förståeligt nog) så vi dro upp i åsen tills vi hittade ett översiktligt område. Hundarna fick order om att sitta kvar, och jag började kasta ut godbitarna över ett 30×30 meter stort område. Därefter fick hundarna ett frikommando, och jag behövde inte be dem två gånger! Efter att de hade sökt i två-tre minuter avlossade jag det första skottet när Tia var 5-10 meter från en godbit. På så vis var hon tvungen att fortsätta söka och fick godbiten strax efter skottet. Samtidigt var jag säker på att hon skulle fortsätta eftersom godbiten var så nära att hon garanterat hade vittring av den.

Det första skottet var alltså avlossat, och den enda reaktionen jag såg var en antydan till att lägga öronen bakåt. Hon hittade naturligtvis godbiten och fortsatte söket som om ingenting hade hänt. Wow! Något av en förändring! Ett par veckor tidigare hade hon blivit stressad och hysterisk av det första skottet och också så fort hon kände igen situationen. Under detta första pass nöjde jag mig med det ena skottet och lät bara Tia och Kiro fortsätta godissöket tills området var tomt.

Nästa pass fortsatte jag med samma upplägg. Lade ut godbitarna och lät dem söka en stund innan första skottet föll. Ingen – absolut INGEN reaktion på skottet. Därmed var jag ju tvungen att prova ännu ett skott. Reaktionen var en liten vridning av vänstra örat (närmast skottet) men det var allt. Jag lät hundarna söka färdigt innan vi gick hem.

Vid tredje passet började båda hundarna visa ökad stressnivå när vi närmade oss vårt ställe. Men de visade bara glädje och förväntan med högt viftande svansar och trippande gång – inte uttryck för obehag som jag tidigare hade upplevt med Tia. Under detta pass sköts det också bara två gånger. Och Tia visade ingen reaktion på något av skotten!

För att göra en kort historia ännu kortare gick det ca 3 veckor och 8 träningspass innan jag kunde skjuta alla skott i pistolen utan att Tia avbröt söket eller visade något tecken på obehag. 3 veckor senare kunde jag lägga ut godissök var som helst och skjuta när som helst under söket utan reaktion.

Det började åter bli dags att kombinera platsliggning och skott. Den tidigare skotträningen hade gjort Tia osäker under platsliggning, men parallellt med skotträningen tränade jag mycket platsliggning och vi rättade snabbt till problemet. Tia var alltså vid denna tidpunkt helt säker på platsliggning och reagerade heller inte på skott under godissök. Jag tyckte nu därför att det borde vara möjligt att kombinera de två.

Första försöket gick väldigt bra. Först avlossade vi två skott medan hundarna letade godbitar. När godiset var slut, lade vi hundarna plats på samma ställe. Ett skott avlossades medan de låg, vi belönade lugnt precis efter skottet och lade därefter ut för ett nytt godissök. Under godissöket avlossades resterande skott.

I nästa försök började vi åter med godissök men bara med ett skott. Därefter sköt vi två skott under plats på samma ställe och belönade självklart när hundarna låg stilla efter varje skott. Så sköt vi resten av skotten under ytterligare ett godissök.

Nästa pass började åter igen med skott under godissöket. Och därefter utökade vi antalet skott till tre under platsliggningen och resten under nästa godissök. Ingen reaktion vare sig under plats eller under godissöket, så vi fortsatte att utöka antalet skott under plats. Efter ett tag slutade vi också med det första godissöket och gick rakt på platsliggningen istället. Till slut sköt vi alla skotten medan hundarna låg plats och inga under godissöket. De fick självklart fortfarande belöning efter varje skott.

Som tur var visade inte Tia någon reaktion vid skott längre, varken under plats eller annars, men hon var fortfarande rädd för två saker! 1. hon var rädd för startpistolen (alltså åsynen av den – inte själva skottet) och 2. hon var rädd för klicket från pistolen (alltså när skottet inte gick av eller pistolen inte var laddad).

Det första som slog mig som en möjlig lösning på problem 1 var att göra om pistolen till en target. Det vill säga att det ledde till klick och belöning om Tia puttade nosen mot pistolmynningen. Jag satte mig ned med startpistolen i handen och väntade på att Tia skulle komma fram från sitt gömställe bakom soffan. Eftersom jag hade extra gott godis tog det inte lång stund innan hon kom fram, och jag belönade henne första gången hon tittade på startpistolen. Därefter väntade jag tills hon sträckte sig mot pistolen innan jag klickade och belönade. Tredje gången väntade jag ända tills hon puttade på mynningen, och efter den jackpotten hon fick då, var hon inte längre rädd åsynen av pistolen. I nästa träningspass sänkte hon svansen en smula då hon fick syn på pistolen, men efter en repetition med klick och belöning för att beröra pistolmynningen, var svansen uppe och viftade igen! En enkel och snabb lösning på problem 1 vid första försöket!

Lösningen på problem 2 blev samma som vid skotträdslan – godissök! Nu skulle ju inte pistolen vara laddad, så godissöket blev utfört på vardagsrumsgolvet. Under söket small hanen flera gånger, och Tia reagerade inte mer efter andra passet. Härligt! Problem 2 var också löst. Men jag fortsatte träningen. Nu när vi var igång ville jag prova att göra ljudet av pistolhanen som slog till en signal för att Tia skulle lägga sig.

Först fick Tia kommandot ”ligg” och jag belönade henne för att lägga sig. När hon var redo för en ny repetition, väntade jag bara – klickertränade hundar upprepar som regel det beteende de blev belönade för sist – och det tog inte många sekunder innan Tia lade sig pladask utan kommando eller annan hjälp. Efter att ha belönat henne för spontant ligg fyra-fem gånger var det dags att lägga dit det nya ”kommandot” – nämligen att klicka med hanen på startpistolen.

Precis när Tia var på väg att lägga sig tryckte jag på avtryckaren. Hanen small till, och ner damp hunden – klick och belöning! Detta upprepades flera gånger, men efter en stund höll jag igen ”kommandot”. Ingen belöning vid ligg när hanen inte small. Tia började snart vänta på sitt ”kommando” och lade sig efter detta VARJE GÅNG hanen small och BARA när den small – inte annars. Jag hade alltså gjort ett ljud hon varit rädd för till ett ”kommando” för ligg. Problem 2 var också löst – med en extra bonus.

Senare gjorde jag det samma även med skott. Om Tia nu står framför mig när det kommer ett skott, lägger hon sig pladask för att få sin godbit. Under tävlingar får därför Tia ett ”dubbelkommando” varje gång det skjuts (också när startpistolen klickar!), och det är väl inte att förakta.

Detta låter kanske som mycket slit, men för mig var det värt det. Jag hade tre val när det visade sig att Tia reagerade på skott. 1. Sluta att tävla bruks – inte aktuellt. 2. Byta ut min hund – helt inaktuellt! 3. Lära min hund att inte reagera på skott – det enda möjliga. När jag äntligen hittade metoden som fungerade för oss, tog det faktiskt inte mer än tre månader från första skottet till fem skott under platsliggning med dold förare. För mitt vidkommande har det varit värt insatsen.

Tia har nu gått genom funktionsanalysen med betyget 5 på skott (helt skottfast) och hon har inte rest sig från en enda platsliggning sedan träningen startade. Hon reagerar helt enkelt inte på skott längre. Finns det hopp för en hund som visade ökande reaktion för varje skott, som blev hysterisk bara starpistolen kom fram ur lådan, och som efter två skott vägrade ta emot godis – då finns det hopp för flera!