Signalförsämringseffekten – eller ”Konsten att inte putta igång kossan”

Signalförsämringseffekten – eller ”Konsten att inte putta igång kossan”

OK, låt oss direkt klargöra en sak. Om du tittar i en bok om inlärningspsykologi kommer du med största sannolikhet inte att hitta något som heter ”signalförsämringseffekten” eller något åt det hållet. Det vi skriver om i den här artikeln är än så länge endast på hypotesstadiet, och resultatet av egna osystematiska observationer. Men det skulle inte förvåna oss om du ändå kommer att känna igen något av detta i din egen träning…


Text: Morten Egtvedt & Cecilie Køste


 

Kasus 1 – runderingshunden Heidi

skyvekua

Heidi sitter på mittlinjen, redo att springa ut i skogen för att söka. Heidi är en rutinerad sökhund, hon är i stort sett klickertränad, och älskar sina figuranter (hon är inte flat-coat för ingenting) och har tidigare gjort ett utmärkt sökarbete. Det gör hon i och för sig fortfarande, men den senaste tiden har det skett något märkligt. När hon sitter i utgångsställning på mittlinjen, redo att skickas ut i skogen, ser hon inte längre så ivrig ut som tidigare. När hundföraren kommenderar ”Sök!” blir det ofta en halv sekunds försening innan hon startar. Och hon startar ofta lite tvekande de första 5 metrarna innan hon får upp farten och springer ut för fullt. Under de sökslag där hundföraren kör ”flying” är det inga problem – då rusar Heidi över mittlinjen som en projektil, men starterna från mittlinjen fungerar ständigt sämre.

Hundföraren har därför den senaste tiden känt att hon är tvungen att ge signalen tydligare. Hon har (omedvetet)

börjat luta kroppen lite framåt samtidigt som hon kommenderar. Ja, ibland måste hon även ge signalen 2 gånger innan Heidi reagerar, något som var otänkbart förut, då hon bara rusade ut i skogen som skjuten ur en kanon. Och igår blev detta ännu värre. Heidi blev då bara sittande helt låst i utgångsställning, och ville inte reagera på söksignalen över huvudtaget. Hundföraren försökte att kommendera 4-5 gånger, men Heidi satt lika orörlig i utgångsställning.

Sannolikt hade man fått köra en påverkan från figurant för att få henne att reagera på söksignalen, men detta hade naturligtvis gjort problemet ännu större vid nästa pass. Träningspasset blev därför istället avbrutet och hundförare och instruktör gick in i ”tänkeburken”.

 

Fall nr 2: Hero’s inkallning

Hero befinner sig i Elitklass i bruks och lydnad. Han är 5 år gammal, klickertränad, och har alltid haft en väldigt fin lydnad. På senare tid har emellertid inkallningen blivit ett problem. På brukstävling ska hunden kallas in från 75 meters avstånd. Då Hero var ung låg han alltid med varenda muskel spänd, redo att explodera så snart hundföraren gav inkallningssignalen.

Gradvis har dock denna spänning avtagit. Nu ligger han och väntar ungefär lika avslappnad som vid platsliggningen. Efterhand har det också hänt att Hero inte längre reagerat på första inkallningssignalen. Hundföraren kom emellertid på att han kunde undvika detta problem om han även alltid ropade med väldigt ljus, lustbetonad röst. Hundföraren försökte öka volymen lite, och träningskompisarna som tittade på, kunde tydligt se att det ryckte till i hela kroppen på hundföraren när han gav inkallningssignalen.

Just nu är situationen sådan att Hero i stort sett reagerar på första inkallningssignal så länge ägaren ropar tydligt med hög röst, om det är i början på träningspasset, och det inte är för varmt, och Hero generellt är i bra form. Men har han en något sämre dag, måste hundföraren ofta använda två kommandon innan han kommer.

Vad är det egentligen som händer med hundarna i de här två exemplen? Båda hundarna är friska och pigga. De har uteslutande tränats positivt. De får i stort sett belöning efter varenda repetition. Så varför blir då reaktionen på signalen gradvis sämre?

Båda dessa två fall är exempel på det vi har börjat kalla ”signalförsämringseffekten” – alltså att signalen efter en tids användande gradvis blir sämre, även där det från början fungerade väldigt bra.

Som bekant håller vi i stort sett bara kurs för klickertränade hundar, och det är dessa hundar vi har i tankarna när vi skriver denna artikel. Men samma effekt kan också observeras (minst) lika ofta hos hundar som har tränats på andra sätt. Emellertid kan då effekten även skyllas på andra variabler än de vi nämner i den här artikeln (biverkningar av straff osv).

 

Stimuluskontroll på klickertränade beteenden

När man klickertränar ett nytt beteende börjar man alltid med att få hunden att erbjuda beteendet frivilligt, utan att vi ger någon signal. Så snart hunden erbjuder beteendet frivilligt upprepade gånger utan särskilt lång paus emellan, börjar vi introducera signalen (om vi behöver en signal på detta beteende).

Vi går (som oftast!) genom 5 steg för att få ett klickertränat beteende under stimulus-
kontroll:

  1. Ge signalen när hunden redan har påbörjat det frivilliga beteendet.
  2. Ge signalen strax innan hunden påbörjar beteendet frivilligt.
  3. Testa signalen i gradvis svårare situationer (men gärna även förstärka när beteendet förekommer frivilligt).
  4. Förstärka beteendet endast när du har gett signalen först, och lär hunden att vänta gradvis längre på signalen.
  5. Lär hunden särskilja signalen från andra signaler (både andra inlärda signaler och ”nonsenssignaler”). Hunden ska kunna utföra beteendet på rätt signal – inte på andra signaler.

 

Kommentarer till stegen

Under steg 1 och 2 etablerar vi associationen mellan signal och beteende (och förstärka-
ren).

På steg 3 börjar vi testa om associationen är stark nog i gradvis svårare situationer. Men under det här steget förstärker vi fortfarande om hunden erbjuder beteendet frivilligt.

Vid steg 4 lär vi hunden att invänta signalen. Nu förstärks inte längre det frivilliga beteendet. Ju mer vi kör steg 4, desto mer förlorar vi det frivilliga beteendet. Det är priset vi betalar för stimuluskontroll.

Under steg 5 lär vi hunden att inte bara invänta signalen, utan även att särskilja signalen från andra signaler.

 

När inträffar signalförsämringseffekten?

När vi just har lärt in en ny signal (dvs vi har kommit till steg 3-5), reagerar hunden oftast väldigt snabbt och bra på signalen. Mycket av orsaken till detta är att det inte var länge sedan hunden närmast kastade det frivilliga beteendet efter oss. Just när vi fått ett klickertränat beteende under stimuluskontroll är hunden oftast fortfarande väldigt ”trigger-happy”. Den vill väldigt gärna utföra beteendet, men har (nästan) lärt sig att behärska sig och invänta signalen. Och så snart den hör signalen är det ungefär som att släppa en spänd gummisnodd. Hundföraren kan ge signalen med normal röst och känner inget som helst behov av att hjälpa hunden. Hunden har redan lust att utföra beteendet och kan göra detta helt självständigt så snart vi ger signalen. Hundföraren är kanske fortfarande lite bekymrad över tjuvstarter på det här stadiet, men det ger sig oftast efterhand som hunden visar att den väntar pålitligt.

Men ju längre du har befunnit dig på steg 4-5 (dvs att du endast förstärker om hunden först inväntar signalen), desto större är faran att signalförsämringseffekten börjar smyga sig in. Oftast sker förändringen så långsamt och gradvist att hundföraren knappt uppfattar det. Och det behöver heller inte gå så långt att det blir något märkbart problem över huvudtaget.

Men andra gånger är effekten tydligare. Hundföraren noterar att hunden reagerar sämre, och kompenserar ofta (omedvetet) med att öka signalvolymen, även lägga till små eller stora kroppsrörelser, och tycker att han i högre grad måste ”putta” igång hunden.

Så fort du känner ett aldrig så litet behov av att ”hjälpa” hunden eller ”putta” igång den, har signalförsämringseffekten redan kommit en bra bit på väg.

Nästa fas är att du ibland måste ge signalen två eller flera gånger innan hunden reagerar, och så fort du börjar med det, gräver du dig snabbt djupare ner i gyttjan. Och snart känns det mer som att putta igång en ko i rumpan varje gång du ger signalen.

 

Var på skalan ligger din hund?

Har du redan lärt din hund flera signaler? Fundera gärna på var någonstans på denna skala du ligger med de olika beteendena. Samma beteende kan även ligga på olika ställen på skalan, beroende på i vilken situation ni tränar.

 

signalsvekkingseffekten-se

Målet bör helt klart vara att ligga tryggt placerad rejält till venster på linjen med samtliga beteenden som du har lärt in en signal på. Om du närmar dig mitten är du på väg in i farligt territorium. Sannolikt har du redan börjat säga signalen väldigt tydligt, eller alltid på ett speciellt sätt. Du känner ofta behov av att sätta fart på hunden när du ger signalen, och det händer kanske ofta att du måste ge signalen flera gånger innan det funkar.

Om man använder locka-baserade metoder där man sätter på signalen innan man egentligen har beteendet frivilligt, startar man redan från början väldigt ofta på mitten av skalan. En duktig traditionell tränare klarar med bra träning att flytta sig mot vänster, även om han använder signalen varje gång, medan inte fullt så duktiga tränare däremot hamnar till höger i putta-på-kossa-klubben snabbare än han kan säga muhh.

Klickertränare har med andra ord redan från början en bättre grund att stå på för att få en trigger-happy hund. Men om man efterhand som hunden blir äldre och mer genomtränad nästan enbart kör signalbaserad träning, är det fort gjort att förlora sin trigger-glada klickerhund. En klickertränad hund som under träning nästan alltid måste vänta på signalen innan den får utföra beteendet, förlorar efterhand förmågan att erbjuda frivilliga beteenden. Och parallellt med detta är det även väldigt lätt att glida ständigt längre till höger på kossa-puttar-skalan…

 

Varför kommer signalförsämringseffekten?

Det finns två huvudorsaker vid de tillfällen där hunden ständigt reagerar långsammare på signalen:

  1. Vi förstärker (omedvetet) när hunden inte reagerar på signalen.
  2. Vi förändrar den ursprungliga signalen, så att hunden efterhand inte känner igen den

Varje gång vi kräver att hunden ska invänta signalen förstärker vi inte bara beteendet vi ger signal för, utan vi förstärker även att hunden väntar. Varje gång vi ger hunden en signal förstärker vi hundens väntaposition. ”Att vänta” är motsatsen till ”att starta”. När väntandet blir mer sannolikt, blir startandet nödvändigtvis mindre sannolikt. Det är därför inte överraskande att hunden gradvis kan bli mindre trigger-happy ju mer vi använder sig-

nalen. Ju mer vi förstärker att hunden väntar i ”ko-modus”, desto mindre ”snodd-modus” får vi…

När man märker att hunden får det tyngre i starten, är det väldigt mänskligt att försöka hjälpa hunden på olika sätt. Det vanligaste är att i tillägg till signalen öka volymen, eller göra små, extra rörelser med kroppen. Efter ett antal gånger blir hunden snabbt beroende av detta. Resultatet blir att den ursprungliga, rena signalen inte längre fungerar.

Och vill man införa signalförsämringseffekten väldigt effektivt, då ger man först den rena signalen, hunden reagerar inte – och därefter ger man den ”utökade” signalen eller eventuellt samma signal åter en gång. I båda fal-
len förstärker man mycket effektivt att hunden inte reagerar på första signalen.

 

Hur förebygger man signalförsämringseffekten?

Denna effekt är som tur är ganska enkel att förebygga om man bara är medveten om fenomenet.

För det första – se till att du har ett ordentligt bra frivilligt beteende i botten innan du får beteendet under stimuluskontroll. Ju starkare det frivilliga beteendet är innan du får det under stimuluskontroll, desto bättre förutsättningar har din signal för att hålla sig pålitlig.

Om hunden är väldigt duktig på att erbjuda ett beteende frivilligt, tar det naturligtvis längre tid att få det under stimuluskontroll. Steg 4 kommer kanske att ta lite längre tid (särskilt om du inte har lärt in så många andra signaler än). Men när hunden väl har lärt sig att vänta, blir resultatet så mycket bättre. Lita därför på dina egna tränarfärdigheter, och våga låta din hund vara en ordentlig ”tjuvstartare” innan du får beteendet under stimuluskontroll!

För det andra – När du har fått beteendet under full stimuluskontroll (steg 4-5) bör du faktiskt återvända till steg 1-2 ganska ofta. På så sätt behåller du hundens förmåga att erbjuda beteendet även frivilligt. När du har förstärkt att hunden erbjuder det frivilligt, får du det åter under steg 4-5 stimuluskontroll.

Så här kan du variera fram och tillbaka flera gånger, allt efter behov. Detta bidrar till att hålla hunden synnerligen trigger-happy. Som tur är lär sig också hunden väldigt snabbt när den ska erbjuda beteendet frivilligt, och när den ska invänta signalen, så detta är absolut inte så förvirrande för hunden som du skulle kunna tro.

För det tredje – håll din signal ren, och ge inte  signalen flera gånger om hunden inte reagerar. Om hunden inte reagerar på den första signalen kan du göra två saker:

1. Du kan bara stå helt lugnt och vänta – ge därefter hunden en tidsfrist på 3-10 sekunder att utföra beteendet. Att ge hunden några fler sekunders frist kan vara väldigt smart några gånger och ofta reagerar den då snabbare nästa gång. (Det är emellertid viktigt att du vid sådana tillfällen står helt stilla och inte ger hunden några extra signaler medan du inväntar den!)

2. Alternativt kan du avbryta träningen och ta en liten paus om hunden inte reagerar så snabbt som förväntat. Fundera lite innan du kör nästa repetition, och lägg upp träningen om nödvändigt lite annorlunda.

 

2 typer av signaler

Det finns två typer av signaler i det här sammanhanget:

  1. Signaler som hunden förväntar
  2. Signaler som kommer överraskande för hunden

När vi har kastat en apportbock är inte hunden i tvivel om att vi snart ska säga ”apport”. Ofta har vi också andra ”förberedande signaler” som berättar väldigt tydligt för hunden vilken signal vi snart ska ge den. Om vi har baklängeskedjat ett moment vet hunden också alltid vilken signal som är den nästa.

Andra gånger ger vi däremot signalen överraskande. Kanske är hunden beredd på att vi ska säga något, men den vet inte om vi ska säga sitt, stå eller ligg… Eller kanske var den inte beredd på att vi just nu skulle ge den någon signal alls. I båda fallen kommer signalen överraskande för hunden. Överraskande signaler måste vara bättre inlärda för att de ska fungera än signaler som hunden förväntar sig.

Vår hypotes är att överraskande signaler lättare drabbas av signalförsämringseffekten än signaler som hunden förväntar sig.

Detta kan bero på den enkla orsaken att överraskande signaler oftare felar vid första försöket (helt enkelt för att det är svårare) – och därefter förstärker hundföraren att hunden inte reagerar genom att åter ge signalen (eller ger sig-
nalen tydligare…).

En annan orsak kan vara att när hunden förväntar sig en signal, väntar den oftare i ”snodd-modus”, och så länge den gör det förstärker vi att hunden spänner musklerna och är ”trigger-happy”. Och då är vi nödvändigtvis precis så långt bort från kossa-puttning som vi vill vara…

 

 

Lösningen för Heidi

När en signal slutar fungera har man i realiteten endast två val. Man kan säga signalen tydligare, eller hitta andra ”smarta” sätt att få hunden till att reagera ändå. Eller man kan backa till steg 1. Gissa vad vi rekommende-
rar…

Lösningen för Heidi blev därför att få henne att starta frivilligt från utgångsställning och springa ut i skogen till figuranterna. Det var naturligtvis inte realistiskt att hon plötsligt skulle starta frivilligt och springa 50 meter rakt ut och hitta en dold figurant, så vi började istället med båda figuranterna synliga endast 5 meter från mittlinjen. Heidi satt i utgångsställning, figuranterna satt på huk och väntade med belöningen klar.

Under de första repetitionerna tog det lite tid innan Heidi lyckades riva sig loss från utgångsställningen. Hon är ju trots allt en väldresserad retriever, och tjuvstarter från utgångsställning var något ägaren hade jobbat med länge för att bli av med. Och nu skulle vi alltså försöka få tillbaka dem igen.

Den första gången tog det kanske en minut innan hon startade frivilligt. Hon fick klick och belöning hos figuranten. Efter bara 5-6 repetitioner tjuvstartade hon direkt. När hon äntligen förstod att var tillåtet att tjuva, lät hon sig inte be två gånger. Hundföraren började då säga ”sök” när hunden hade sprungit en halvmeter (steg 1). Efter 5-6 repetitioner testade vi signalen genom att säga det innan Heidi hade börjat springa. Och det fungerade nu utmärkt.

Därefter flyttade vi snabbt ut figuranterna 20, 30, 40 och 50 meter. Inom loppet av bara ca 10 repetitioner till, startade Heidi frivilligt från utgångsställning även när figuranten var dold 50 meter ut. Och när vi nu testade sök-signalen fungerade det naturligtvis utmärkt igen. Om hunden kan springa frivilligt, kan den självklart starta på signal också.

När en signal inte fungerar är det sällan signalen som är det egentliga problemet – problemet är att själva beteendet inte sitter ”tillräckligt löst”. Men när vi hade förstärkt att hunden startat frivilligt 20-30 gånger fungerade sig-
nalen utmärkt igen. Och inte nog med det – hela hundens attityd var totalt förändrad. Från att ha varit som en kossa som måste knuffas igång, var nu Heidi närmast ostyrig, och det var svårt att hålla henne tillbaka från att springa ut i skogen så fort hon fick en chans. Så föraren fick besked om att jobba lite extra med mittlinjelydnaden för att hålla kontroll på galenskapen.

 

Lösningen för Hero

För Hero gällde också samma lösning; åter få fram beteendet frivilligt, och därefter pånytt gå igenom stegen för stimuluskontroll. Problemet var bara att för Hero var det närmast omöjligt att få till en frivillig start från liggande position. Han var alltför genomtränad på att ligga kvar både på platsliggning och på inkallning för att detta realistiskt skulle lyckas.

Vi började därför istället med Hero stående medan en medhjälpare höll honom i halsbandet. Hundföraren sprang 30-40 meter iväg, och så släpptes Hero. Max förstärkning hos hundföraren. Detta upprepades flera gånger tills han närmast sparkade upp gräset när han hölls fast i halsbandet.

Efterhand började ägaren ropa inkallningssignalen när Hero hade sprungit ca 5 meter (steg 1). Därefter började ägaren ropa samtidigt som hjälpföraren släppte halsbandet (steg 2).

Därefter lämnade hundföraren Hero i liggande ställning. Medan hundföraren gick iväg, tog hjälpföraren försiktigt tag i halsbandet. Han blev liggande, men han spände samtidigt musklerna, redo att göra rivstartspår när han fick starta. Vi körde även steg 1 och 2 från liggande flera gånger.

Efter detta kunde ägaren åter köra vanliga inkallningar utan medhjälpare. Nu fungerade åter signalen bra, efter att ha kombinerats med frivilliga starter flera gånger. Dessutom hade intensitetsnivån ökat flera hack, och det hjälpte naturligtvis också till.

 

Värre är det egentligen inte…

Lösningen på försämrade signaler är med andra ord ganska enkel. Få först tillbaka det frivilliga beteendet, och kombinera därefter signalen med det frivilliga beteendet flera gånger. Därefter följer du bara stegen för sti-
muluskontroll en gång till.

Det bästa är naturligtvis att du redan innan problemet uppstår regelbundet återgår till att förstärka det frivilliga beteendet. Det skadar aldrig att backa till steg 1, oavsett hur bra stimuluskontroll du har. Ju starkare det frivilliga beteendet är, desto starkare blir också signalen.

 

Sammanfattning

Signalförsämringseffekten är som sagt inget vetenskapligt definierat begrepp, men orsaken till varför effekten uppstår är ganska enkel att förklara i beteendeanalytiska termer. Det rör sig som vanligt om vilka beteen-
den vi förstärker…

Det viktigaste du kan göra är att aldrig vara nöjd om du känner att du måste knuffa igång hunden när du ger en signal. Så snart du märker antydan till en sådan attityd, ska du omedelbart ta tag i det. Om du gör det ger du inte problemet möjlighet att röra sig över mitten av skalan.

 

 


”With great voluntary behaviors, comes great responsibility for excellent stimulus control.”

(Morten Egtvedt)