Ibland när man hör hundfolk diskutera träningsmetoder kan man knappt tro att de pratar om samma djurart. Föreställ dig att du bjudit in två erfarna hundinstruktörer på middag. Som alltid när hundfolk umgås blir samtalet fort ganska enspårigt, och redan under förrätten är hundpratet i gång.
Text: Morten Egtvedt & Cecilie Køste
Middag med två hundinstruktörer
Ni inleder med att diskutera problemet med grannens briard som av någon anledning utvecklat en ”hälsningsritual” som går ut på att köra framtassarna i magen på alla den ska hälsa på. “Sätt knät i bröstkorgen på´n”, säger den första instruktören. “Vänd ryggen till och ignorera hunden tills den står med alla tassar på marken”, säger den andra. “Jaha”, tänker du och fortsätter äta.
Under huvudrätten diskuterar ni varför så många hundar går sämre på lydnadstävlingar än på träning. “Jycken förstår att föraren inte kan ta honom på tävlingsplanen”, säger den ena instruktören. “Jycken förstår att han inte får tennisbollen eller godiset så länge de är kvar på plan”, säger den andra. “Hmm?”, tänker du medan du går ut i köket för att hämta desserten.
Ni börjar med desserten. “Var konsekvent! Har du sagt “sitt” så ska hunden sitta vare sig den vill eller inte”, säger den ena instruktören. “Om hunden inte lyder kommandot är det du som går för fort fram. Gör det lite lättare för hunden och pröva en gång till”, säger den andra.
Vid det här laget har du blivit så förvirrad att du för länge sedan tappat matlusten. När de två instruktörerna börjar diskutera apportering tar du det säkra före det osäkra och smyger i väg på toaletten. Genom dörren hör du orden ”tvångsapportering” och ”baklängeskedjning” vina genom luften, allt medan ljudnivån blir allt högre.
De båda instruktörerna fortsätter komma med till synes helt motstridiga lösningar på samma problem. De är förstås helt oeniga, och ingen av dem kan begripa hur den andra någonsin kunnat få ordning på en hund. Samtidigt vet du att båda instruktörerna har visat upp goda resultat med sina hundar.
Hur kan de vara så oeniga? Kan det ha med middagsmaten att göra? Svaret får du kanske om du läser vidare.
Två typer av förstärkning
Beteenden hos djur (människor inkluderade) är inte så tillfälliga som de ibland kan te sig vid första ögonkastet. Om man tittar efter lite närmare, upptäcker man att de flesta handlingar leder till ett synligt resultat.
| Beteende | Konsekvens (resultat av beteendet) |
| Per trycker ner dörrhandtaget | Dörren öppnas |
| Hunden drar i kopplet | Hunden kommer fortare framåt |
| Karin går runt en gyttjepöl | Karin undviker att bli blöt om fötterna |
| En el-dresserad hund låter bli renarna | Hunden slipper få en stöt |
I vart och ett av ovanstående exempel ser vi att beteendet har ett resultat, eller en konsekvens som man säger på fackspråk. Antingen uppnår vi något vi vill ha (dörren öppnas, hunden kommer fortare fram till de intressanta doftfläckarna) eller också undgår vi något obehagligt (att bli blöt om fötterna eller att få en stöt). I alla situationer blir beteendet förstärkt. Det vill säga, sannolikheten ökar för att beteendet ska upprepas nästa gång vi är i en liknande situation.
Utifrån exemplen ser vi att det är två olika typer av förstärkning. Den första kallar vi positiv förstärkning. I dagligt tal kallar vi ofta detta för belöning. När ett beteende resulterar i något vi vill ha, är det troligt att vi kommer att upprepa samma beteende vid ett senare tillfälle i en liknande situation.
Om du har gått 9-årig grundskola, eller i övrigt fått en normal uppfostran, har du även lärt dig utföra en hel del beteenden för att undvika obehag. Det kallas för negativ förstärkning. Om ett beteende leder till att vi undgår något obehagligt gör även det att chansen för att vi ska upprepa beteendet nästa gång vi är i en liknande situation ökar. Om man tittar efter noga är det vanligtvis ganska lätt att se på en hund om dess beteende i ett givet ögonblick påverkas av positiv eller negativ förstärkning.
Nästa gång du tittar på en lydnadstävling kan du speciellt lägga märke till hundens kroppshållning och ansiktsuttryck. Lägg också märke till förarens uppförande och röstläge. En hund som jobbar för att få tennisbollen eller en godis (positiv förstärkning), kommer att uppföra sig på ett annat sätt än en hund som jobbar för att undgå ryck i kopplet, skäll eller något annat obehagligt (negativ förstärkning). För utomstående kan det se ut som om de två hundarna gör exakt samma sak. Bägge två utför ju momenten och lyder förarens kommandon. Ändå lever de två hundarna i helt olika världar.
Hundförarna beter sig också olika. En hundägare som lärt hunden att i första hand jobba för att undgå obehag säger ofta kommandona med högre röst, han har ofta en stel kroppshållning och du ser på honom att han är beredd att ”ta hunden” om den skulle hitta på dumheter.
Hundägare som har lärt sig använda positiv förstärkning på ett effektivt sätt behöver inte skrika kommandon till hunden. De vet att hunden hör alldeles utmärkt och att det inte är volymen som är avgörande för resultatet. De har ofta en mer avslappnad kroppshållning (även om de också säkert blir spända under en tävling) och litar mer på sin hund. Hundar som är tränade positivt har ju ingen anledning att vilja sticka utan vidare. Det är ju hos ägaren godsakerna finns.
Beteenden är egoistiska
Det är ett utbrett missförstånd (i bästa fall) att hundar gör saker ”för att vi säger det”, ”för att den jobbar för oss”, ”för att vi har ett bra ledarskap/är chefen” osv. Hunden jobbar antingen 1) för att få något den vill ha, eller 2) för att undgå något obehagligt. Några andra alternativ finns inte!
Vårt kommando är bara en fingervisning till hunden att om den utför ett visst beteende precis nu, har den chans att 1) få en godis (eller en annan belöning) eller 2) undgå en obehaglig korrigering (beroende på hur den blivit tränad). Med andra ord – beteendet innebär något fördelaktigt för hunden själv. Alla beteenden är egoistiska!
Hunden lyder inte ett kommando för att ägaren ska må bättre (”bli tillfredsställd”) – den gör det för att det innebär något fördelaktigt för den själv. Hundägare som påstår att “hunden ska göra det för att jag säger det!” tränar i stort sett mycket med obehag om man tittar efter lite närmare.
Av någon anledning använder hundägare som tränar med mycket obehag ofta många abstrakta begrepp som t.ex. ”respekt”, ”auktoritet”, ”ledarskap”, de pratar ibland om att efterlikna vargar osv. Kanske hänger det ihop med att det inte är så roligt att mer konkret prata om hur de tränar i praktiken. Det låter onekligen lite finare att säga att man använder ”vargmetoden” än att säga att ”man tar hunden i nacken så att den lättar från backen, sedan lägger man ner den på rygg och låter den visa underkastelse, innan man låter den slicka ”chefen” runt munnen”, eller att säga ”ledarmarkering” i stället för att säga att ”man tar ett ordentligt tag i nackskinnet”.
Att påstå att hundar försöker tillfredsställa oss har liten täckning i verkligheten. Det har åtskilligt mer att göra med att hunden har kommit på att den får mindre skäll om den gör som du säger än att den har någon djupare förståelse för ditt emotionella tillstånd.
Beröm
Är beröm alltid en positiv förstärkare? De flesta förutsätter det. Det är dock så att hunden inte förstår vad ”duktig kille” betyder innan den lärt sig det. Beröm kan faktiskt betyda olika saker för olika hundar.
En hund som huvudsakligen är tränad med positiv förstärkning får ofta beröm precis innan tennisbollen eller godiset serveras. För denna hund kommer ”duktig kille” så småningom att betyda samma sak som ”belöningen är på väg!”. Du kan nästan se hur det tänds ett ljus i ögonen på en sådan hund när den får beröm. I denna situation kan vi därför anta att beröm är en betingad positiv förstärkare, för att använda fackspråk.
En hund som blir tränad med mycket obehag får också beröm då och då, men här får berömmet en annan betydelse. För denna hund betyder berömmet att ”nu är det ingen risk för korrigering”. Det väsentliga för denna hund är med andra ord att när den får beröm är den ”trygg” och slipper obehag en liten stund. Det berömmet har en helt annan betydelse…
Många tror att de tränar ”positivt” för att de ofta berömmer sin hund när den gör rätt. De tror till och med att hunden jobbar för att få beröm. Om man tittar närmare på dessa hundar, kommer man emellertid att se att de egentligen jobbar för att undvika att bli korrigerade. Berömmet talar om för dem att de inte kommer att bli korrigerade just nu, men beteendet kontrolleras fortfarande med negativ förstärkning. Om denna hundförare slutar att korrigera då hunden gör fel och bara berömmer som tidigare, kommer hunden troligtvis inte att prestera speciellt bra eftersom det viktigaste för den är att undvika obehag.
Vi har även en tredje typ av hund, som det finns ganska många av. Denna hund förknippar inte berömmet med någonting. Föraren har hört att man ska berömma hunden, så det gör han ganska ofta, men berömmet följs sällan av något annat. Det har därför ingen som helst betydelse. Det är bara “bakgrundsljud” utan värde för hunden och har därför ingen effekt på träningen över huvud taget.
Vem har rätt?
Nu när vi vet lite mer om förstärkning kan vi gå tillbaka till de grälsjuka middagsgästerna. Vem av dem har rätt egentligen?
Varför går hunden dåligt på lydnadsplanen? Är det för att den vet att föraren inte kan “ta honom” eller är det för att den vet att den inte får godis på planen? Det kanske låter märkligt, men båda instruktörerna har faktiskt rätt. Det beror bara på hur hunden är tränad…
För en hund som är tränad mest med obehag är nog den första förklaringen mest trolig. Hunden har på flera tävlingar upptäckt att han ”är trygg” inne på planen oavsett vad han gör. Det är egentligen inte rätt att påstå att hunden ”förstår” att föraren inte kan ”ta honom”. Vi kan säga att en hund som blir tränad med obehag lever i den förståelsen att så länge den inte blir korrigerad gör den rätt. När denna hund går dåligt på planen och föraren inte kan korrigera hunden för det (det är ju inte tillåtet enligt regelverket) kommer dess dåliga utförande faktiskt att bli förstärkt! Frånvaron av korrigeringar talar om för hunden att den gör rätt, även om både poäng och förhoppningar om uppflytt flyger sin kos. En del förare som upplevt detta, säger att hunden vet att den gör fel. Men det gör den inte! Tvärtom så vet den att den gjort helt rätt (sett från sitt perspektiv) – oavsett hur bedrövligt det går (sett från domarens och förarens perspektiv).
Hundar som är tränade med positiv förstärkning, kan efter några tävlingar komma på att de aldrig blir belönade på lydnadsplanen oavsett hur bra de går. Därmed försvinner arbetslusten ut genom fönstret. I detta fall är det den andra instruktören som har rätt.
Lösningen i båda fallen blir att träna så likt tävlingssituationen som möjligt. För förare som tränar med obehag är det viktigt att de tränat så grundligt inför tävlingen att de är säkra på att hunden inte gör fel. För om den gör fel på tävling, och inte blir korrigerad för det, kommer hunden att lära sig att ”det är ok att göra så här på tävling!”.
För förare som tränar mest med positiv förstärkning är det viktigaste att man har lärt hunden att jobba under lång tid, och att utföra flera moment före varje belöning. Det bästa är om hunden kan gå hela tävlingsprogrammet för att till slut få tennisbollen eller godiset (utanför planen), men det måste tränas upp successivt. Under träningen måste belöningen komma vid många olika tillfällen under programmet – bara ibland på slutet. Det är också viktigt att träna så likt tävlingssituationen som möjligt, så hunden inte kommer på att det är mycket mindre chans att bli belönad på tävling. Hunden kommer fort på att “aha, den här situationen känner jag igen, här är det ingen idé att anstränga sig. Jag får inte bollen ändå”.
När vi vet varför hundar gör som de gör behöver vi inte längre tillskriva dem mänskliga egenskaper eller motiv. Hundar är helt enkelt inte ”envisa”, ”trotsiga”, ”protesterar inte” eller ”testar dig”. De gör bara det som de blir förstärkta för – punkt slut.
Ska man vara ”konsekvent”?
Ska man vara “konsekvent” eller ska man ha överseende med hunden när den gör fel? Återigen har båda instruktörerna rätt, och här finner vi en väsentlig skillnad mellan träning med positiv och negativ förstärkning.
Om du tränar med aversiv kontroll (obehag) måste du vara “konsekvent” i den betydelsen att hunden måste vara helt säker på att om den gör fel blir det obehagligt – varje gång, i alla situationer. Om du bara korrigerar oönskade beteenden ibland, kommer hunden att undra ”vad är det för skillnad på den här situationen jämfört med när jag gjorde likadant tidigare idag? Kan det kanske ha att göra med att min ägare inte var i rummet då…?” Ungefär så skulle kanske hunden resonera om den kunde prata och resonera. Hur som helst, den kan ganska fort dra en slutsats.
Om du korrigerar hunden först efter att ha upprepat kommandot flera gånger, lär sig hunden fort att den inte behöver skärpa sig förrän vid tredje kommandot (eller när rösten är tillräckligt hög). Därav rådet att ”man ska mena det man säger”.
Med en hund som är tränad med positiv förstärkning, t.ex. en tennisboll eller godis, är det inte lika viktigt att vara “konsekvent” i samma utsträckning. Om hunden går dåligt fritt följ är det ingen kris. Föraren kan välja att avbryta (beklagar kompis – det där får du ingen belöning för) eller fortsätta, och vänta med att belöna tills hunden går tillräckligt bra. Samtidigt måste föraren inse att hunden inte var redo för detta steg, och gå tillbaka i inlärningen vid nästa försök.
Om vi tränar med positiv förstärkning kan vi så småningom belöna efter en variabel förstärkningsskala. Det betyder att vi belönar mer sällan, men efter ett oregelbundet mönster. Ungefär som en spelautomat. Om vi successivt ökar tiden mellan varje belöning, får vi så småningom en hund som kan jobba länge för att få sin belöning.
Om du tränar med aversiv kontroll, kan du inte använda en förstärkningsskala. Aversiv kontroll är bara effektiv om hunden vet att den blir korrigerad varje gång den gör fel.
Vi kan se att detta är två fundamentalt olika sätt att träna på. Tränar man med aversiv kontroll, kan vi säga att man letar efter fel. Varje fel måste korrigeras och så småningom hittar hunden den ”smala vägen” som den måste hålla sig till för att undgå obehag. Tränar man med positiv förstärkning, letar man i stället efter det som hunden gör rätt. Hunden upptäcker efter hand vad som ger resultat och inte. Det är inte konstigt att träningsråden blir olika….
”Säkerhet i övningen”…?
Många hundägare använder mestadels positiv förstärkning tidigt i inlärningen, men hävdar att man så småningom måste ställa krav. Det innebär i stort sett att man börjar korrigera hunden när den gör fel. ”Den vet ju vad den ska göra..!” Man börjar alltså inlärningen med positiv förstärkning, men använder fortsättningsvis även negativ förstärkning. Det hävdas att detta är nödvändigt för att göra hunden ”säker” i övningen. Det är sant att detta är ett sätt att göra det på. Det är dock helt fel att påstå att man måste göra så. Det finns ingen tränare som kastar sig över en späckhuggare som gör fel och korrigerar den (det skulle vi vilja se förresten) – och de jättarna blir ganska säkra på att hoppa genom ringar ändå. Här skapar man “säkerhet” i övningen genom variabel förstärkning samt att hålla tillbaka fisken (belöningen) då späckhuggaren gör fel, inte presterar bra nog, eller inte utför övningen fort nog på kommando eller signal. Samma sak kan man naturligtvis göra även med hundar.
En hund blir aldrig 100% säker på att utföra en övning. ”Full kontroll” som en del pratar om, säger nog mer om enskilda instruktörers marknadsföringsegenskaper, än om deras förståelse för hur levande varelser fungerar.
Varje gång hunden blir belönad för att göra en sak rätt blir den lite duktigare, och det ökar chansen att den ska göra rätt även nästa gång. Vårt jobb är att ge hunden så många lyckade repetitioner som möjligt i så många olika situationer som möjligt (en ”lyckad repetition” är tre saker: 1) hunden gör det vi vill, 2) vi förstärker precist, och 3) förstärkaren är något hunden verkligen värdesätter). Om vi tränar rätt kommer vi så småningom att få en hund som gör det vi ber den i de allra flesta situationer – och det ska vi vara nöjda med.
Är det egentligen praktiskt möjligt att ha överseende med alla fel en hund gör och bara belöna det den gör rätt? Tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Det hade varit så enkelt om de enda positiva förstärkarna i hundens liv fanns i vår jackficka, men världen är ju som bekant full av frestelser. Det är naturligtvis meningslöst att ignorera en hund som inte kommer på inkallning och springer bort till andra hundar, eller går och luktar i stället. Även om hunden går miste om godiset för att den inte kom, blir den ju fortsatt belönad för att den sticker. Att leka med andra hundar, eller att lukta på tikfläckar är ju mycket effektiva förstärkare. Att överse med oönskade beteenden är bara effektivt så länge vi har kontroll över det hunden försöker uppnå (uppmärksamhet, godbitarna vi har i fickan osv.).
Att sätta gränser, eller rättare sagt förhindra att hundens oönskade beteenden blir förstärkta, är därför också nödvändigt i vissa situationer. Men detta kan göras på ett lugnt och vänligt sätt, utan att skjuta myggor med kanoner. Använd en långlina som du lugnt kan stoppa unghunden med när den försöker sticka. Klicka och belöna när den kommer till dig istället (kanske kan du låta den springa bort till den andra hunden som belöning för att den kom till dig!). Sätt handen för bröstet på valpen när den försöker hoppa upp på fikabordet, klicka och belöna när den står med alla fyra tassar på golvet.
Vilken typ av förstärkning är ”bäst”?
Tja, för det första är det ingen tävling. Positiv och negativ förstärkning beskriver bara två sätt som hundar (och andra djur) lär sig på.
Båda två ”fungerar” om man använder dem rätt. Hundar kan lära sig på båda sätten. Till vardags är båda förstärkningsmekanismerna verksamma vare sig vi vill det eller ej. I samvaron med andra hundar lär sig din valp t.ex. att andra hundar slutar att hota om de vrider bort huvudet (avslutar obehaget) eller använder andra dämpande signaler. Det är ett exempel på negativ förstärkning, även om det är oskyldigt och inte skadligt på något sätt (så länge den andra hunden reagerar på valpens signaler). Man kan inte säga att all användning av aversiv kontroll per definition är förkastligt, som en del vill påstå. Graden av obehag är avgörande, om man ska prata om etik i detta sammanhang.
Etik är något man ska ha i bakhuvudet när man bestämmer hur man vill träna sin hund. Men lika viktigt att tänka på är vad som är effektivt. Vi är inte klickertränare för att vara snälla med hundarna, utan för att det är effektivt. Så om du efter att ha läst den här boken väljer att fortsätta använda aversiv kontroll som utgångspunkt i din träning har vi gjort en svag skrivarinsats. Att använda obehag när du tränar din hund har nämligen en rad biverkningar som du bör vara medveten om.
Biverkningar med aversiv kontroll
Stor användning av aversiv kontroll kan medföra passivitet och leda till att hunden inte vågar göra saker på egen hand. Hunden blir rädd för att göra fel, och kommer på att det är tryggast att göra så lite som möjligt, i alla fall så länge ägaren inte ber den göra något. Många föredrar faktiskt att deras hund är så – som en instinktslös soffkuddsliknande organism utan en gnutta egen vilja. Men om man ska använda hunden till aktiviteter som kräver självständighet från hundens sida (t.ex. jakt, bruks- eller räddningsarbete) kommer detta att vara till stor nackdel.
En annan nackdel är att det är svårt att vara exakt när man tränar med aversiv kontroll. Hunden kan pröva andra saker för att slippa obehaget, än det du önskade och så måste du korrigera det också tills hunden till sist kommer på, att den bara slipper undan obehaget genom att göra just det du önskar.
Stor användning av aversiver (obehag) i träningen kan också leda till stress, och efter hand sjukdomar hos hunden. Hunden mår helt enkelt inte bra. Ju starkare obehag man använder, desto värre kan biverkningarna bli. Det är inte omöjligt att många hundar som lider av ”diffusa” sjukdomar, allergier, dåligt immunförsvar osv. borde ha gjort något åt sin ägare i stället för att gå på mediciner. Det blir som att vara på kontoret med en skitstövel till chef. Sådant leder som bekant till sjukfrånvaro!
En del hundar verkar tåla hårda metoder bättre än andra innan de ”stämplar ut” och blir passiva. Många hundförare gör därför flera försök innan de hittar en hund som passar (är ”hård” nog) för den här typen av träning. Generellt sätt verkar vallhundsraser som schäfer, belgare, border collie och liknande, vara lättare att dressera med aversiv kontroll än andra raser. Dessa hundar svarar ofta på en korrigering med att bli intensivare i sin kontakt med föraren (en del tolkar det som att de ”gillar att bli korrigerade”, medan hunden egentligen jobbar livet av sig för att lugna ner föraren). Raser som riesenschnauzer, retriever och liknande blir ofta bara sura, passiva eller lägger av helt när de blir hårt behandlade (”Varför ska jag vara med dig när du behandlar mig så här…?”).
När ett djur blir utsatt för smärta och obehag sker det också något annat som man ska vara mycket uppmärksam på. I hjärnan har vi (både djur och människor) ett centrum för belöning och ett centrum för straff. När vi upplever något behagligt blir belöningscentrat stimulerat, och frigör signalsubstanser som gör att vi känner oss glada och tillfredsställda. När vi upplever obehag, t.ex. när chefen skäller på oss eller vi slår oss på tummen med hammaren, blir straffcentrat stimulerat. Vi vet hur vi känner oss då. Vi blir sura, irriterade och griniga.
Tänk dig en dag när allt har gått på tok. Bilen startar inte på grund av kylan, och du får slita en kvart för att få i gång den. Du kommer för sent till jobbet, får en avhyvling av chefen, som sedan sätter dig att göra ett ”skitjobb” resten av dagen. Efter jobbet går du tillbaka till bilen bara för att upptäcka att du fått parkeringsböter för att du parkerat en halvmeter för långt över strecket. På hemvägen är det kö nästan hela vägen, och du är inte på speciellt bra humör när du äntligen kliver in över tröskeln – och då börjar din sambo gräla på dig för att du glömt att åka förbi affären. Då exploderar du och svarar tillbaka så att både ungar och jycke springer och gömmer sig. Tror du att du hade reagerat likadant om du hade fått löneförhöjning och varit på strålande humör hela dagen…? Förmodligen hade du då lett, och vänligt svarat att du kan köra tillbaka till affären på en gång.
Du har säkert upplevt liknande situationer själv. När vi är på dåligt humör behövs det otroligt lite för att vi ska bli riktigt arga och låta det gå ut över andra. Det finns en rent fysiologisk förklaring på detta fenomen. När straffcentrat stimuleras sker det en av två saker; 1) vi blir arga, eller 2) vi blir rädda.
När man överför detta till hundträning förklarar det plötsligt väldigt mycket. Många hundar är arga på andra hundar. Ofta läggs grunden till detta i unghundstiden, när speciellt hanhundarna vill gärna vill bort och hälsa på andra hundar. Väldigt ofta får hundarna skäll och/eller ryck i kopplet i dessa situationer. Efter ett tag lär sig hunden att sammankoppla åsynen av andra hundar med obehag, och vi får okontrollerade utbrott med utfall och skällande, speciellt när hunden är kopplad.
Sammanhangen behöver inte vara så direkta heller. Vi vågar komma med följande påstående: Hundar som tränas med mycket obehag kommer oftare att vara aggressiva och/eller rädda än de hundar som tränas med enbart positiv förstärkning. Det är självklart många andra faktorer som spelar in (miljöträning, socialisering med andra hundar och människor osv.), men vi ser fram emot kontrollerade försök som kan testa den här hypotesen.
Tänk dig en schäfer (kunde förstås vara vilken ras som helst) som har varit på lydnadsträning av den gamla skolan. Hunden har fått utstå skäll och koppelryckningar med jämna mellanrum den senaste halvtimmen. På vägen hem möter de en intet ont anandes golden retriever, och schäfern störtar fram och ger den stackars hunden en rejäl omgång. Få ägare kommer att se något samband mellan träningen och den här episoden, men troligtvis finns ett direkt samband. Schäferns straffcentrum var så stimulerat (schäfern var sur, grinig och hade kort stubin, på ren svenska) att det var stor sannolikhet för att något sådant skulle ske.
Straff är förstärkande för straffaren
Den farligaste biverkningen med att använda obehag i träningen är dock en biverkning som drabbar dig själv. Att bestraffa är förstärkande för den som straffar. Det vill säga att för varje gång du grälar på hunden, rycker i kopplet eller använder annat obehag mot hunden ökar sannolikheten för att du ska göra om det igen. Enkelt uttryckt: Varje gång du använder våld kommer du att bli mer våldsam.
”Hallå, det kan inte stämma” tänker du. Jo, det gör det. Tänk dig att du är ute och går med hunden, och att den drar i kopplet. Det är irriterande, och du rycker i kopplet. När du rycker i kopplet slutar hunden att dra för en liten stund – ditt obehag försvinner. Ditt eget ryck-i-kopplet-beteende blir med andra ord negativt förstärkt, och därmed ökar sannolikheten för att du ska rycka i kopplet även nästa gång hunden börjar dra.
Tänk dig att du tränar hunden att ligga kvar, men det går inte särskilt bra. Du känner att du blir mer och mer frustrerad, och till slut har du ”fått nog” och tar i hunden ordentligt och trycker ner den i backen. I samma stund du går lös på hunden får du utlopp för en massa frustration – det känns jätteskönt, eller hur? Du har nu ”uppnått” två saker. Du har utsatt hunden för alla de biverkningar vi nyss nämnt, och dessutom har chansen ökat för att du ska uppträda våldsamt nästa gång du hamnar i en liknande situation.
Det är viktigt att förstå det här fenomenet, för vi kan garantera att om du tidigare tränat hundar med negativ förstärkning kommer du att ha stora omställningsproblem när du ska börja med klickerträning. Du kommer att uppleva situationer då det gör rent fysiskt ont att inte kunna korrigera hunden. Men det går över! Användande av straff är som rökning – det är mycket vanebildande, men det går att sluta bara du gör ett ärligt försök. Allt eftersom kommer du att uppleva att du får kontroll över din hund genom att belöna riktigt beteende i stället för att korrigera fel, precis som du upptäcker hur skönt det är att kunna andas normalt när du vaknar på morgonen efter att inte ha rökt på några veckor. Och då går det så småningom lättare och lättare.
Ja tack, både och…?
Om man använder sig av både positiv förstärkning och aversiv kontroll när man tränar, är det en faktor man bör vara klar över. Vi kan se framför oss en hund som belönas med både godis och annat när den är duktig, men också tilldelas kraftiga korrigeringar då den gör fel – en inte helt ovanlig praxis. När hundar utsätts för mycket obehag under träningen blir verkan av belöningen mindre! Hunden kan helt enkelt bli så upptagen av att undvika obehag att den inte jobbar så hårt för belöningen längre. Detta hänger troligtvis ihop med att det evolutionärt sett har större överlevnadsvärde att undvika något hotfullt än att uppnå en enkel fördel.
Ur en medicinsk fackbok kan vi hämta följande påstående: “Det är särskilt intressant att stimulering av straffcentrat (i hjärnan) ofta kan inhibera centrat för belöning och välbehag totalt, något som demonstrerar att straff och fruktan tar överhand över välbehag och belöning” (Guyton & Hall, 1996). Sagt på ett enklare sätt, du kan belöna din hund tills du blir blå, men det ”går inte in”. Hunden jobbar enbart för att undvika att bli korrigerad – inte för att få belöningen. Effekten av belöning blir därför störst om du inte kombinerar med användande av obehag.
Vi ser ofta tydliga exempel på detta när vi börjar klickerträna en hund som tidigare blivit tränad med negativ förstärkning (så kallade ”crossover-hundar”). Ofta kommer de till att börja med inte ens äta godis som de får gratis. Man kan nästan se på hunden att vad den fokuserar på är ”jag måste undvika trubbel, jag måste undvika trubbel, jag måste… osv.”. Men om man tålmodigt fortsätter att klicka små saker hunden gör frivilligt, och erbjuder godbitarna (även om hunden inte äter dem till att börja med), så sker så småningom någonting roligt. Till slut tar nämligen hunden godiset. Och i det ögonblick hunden sväljer godiset kan man nästan se hur polletten trillar ner. ”Wow, jag kan äta godis!”. Och nu kommer hunden att bli mer och mer ivrig efter godbitarna. En del hundar blir så glupska att man kan tro att de ska ta igen alla förlorade år utan godis. Nästa steg är att hunden hela tiden erbjuder fler och fler beteenden frivilligt. ”Otroligt! Jag kan göra saker utan att ägaren kommenderar mig – och jag får godis för det!” Att se förändringen hos sådana hundar är bitvis otroligt rörande. De går från att vara viljelösa soffpotatisar till hundar som faktiskt lever.
Det finns en till nackdel med att kombinera användning av belöning och obehag. En av de största fördelarna med att träna 100% positivt är att du väldigt effektivt kan ”tala om” för hunden att den gör fel bara genom att hålla tillbaka belöningen. På så sätt kan du väldigt tydligt berätta för hunden vad den gör rätt (=belöning) och vad den gör fel (=ingen belöning). Om man däremot kombinerar användande av belöning och obehag är det inte lika effektivt att hålla tillbaka belöningen när hunden gör fel. För denna hunden betyder nämligen både ”belöning” och ”inget obehag” att den gjorde rätt! Hunden är därför fortsatt ganska nöjd, den fick ju i alla fall inget obehag. Man går därmed miste om ett väldigt bra sätt att kommunicera med hunden, och måste därför gå in hårdare för att förklara för hunden när den gör fel i stället (med alla nackdelar det för med sig). Det är med andra ord svårare att sluta med aversiv kontroll när du väl börjat.
Hur ska jag träna?
Det är ett val som du själv måste göra. Som hundägare kommer du hela tiden att få höra att du måste träna på ett visst sätt för att nå resultat. Det är fel. När folk säger att du måste göra en sak är det bara ett uttryck för den personens preferenser. Och kanske har denna preferens blivit så stark att han/hon fått skygglappar så de inte längre kan se att det finns fler alternativ. Eller så kanske personen i fråga helt enkelt inte vet att det finns alternativ.
Så låt det vara sagt en gång för alla: Du kan träna din hund att komma på inkallning, gå fint i koppel och många andra saker både med positiv och med negativ förstärkning. Om någon påstår annat så vet du bättre efter att ha läst det här kapitlet.
Men innan du får för dig att det är oss helt likgiltigt hur du tränar din hund, ska du få vår bestämda uppfattning. Vår dröm är att alla hundägare lär sig att träna effektivt med positiv förstärkning. Inte bara för hundens skull, utan kanske mest av allt för ägarens skull.
Tidigare i kapitlet har vi nämnt en del biverkningar med att träna med obehag. Men den kanske viktigaste biverkningen har vi sparat till sist: Genom att använda obehag i träningen ”förstör” du dina kommandon. Om du t.ex. har lärt hunden att ligga ner genom att använda obehag kommer kommandot ”ligg” att rätt och slätt bli ett hot för hunden. Kommandot betyder ”lägg dig, annars…”. Inkallningen kommer att betyda ”kom hit, annars…”. Resultatet är att du får en hund som rätt och slätt hatar att få kommandon, Jodå den kommer kanske, men den hatar det likafullt. Och ingen tycker om att bli hotad…
Tristare hundhållning än så kan vi helt enkelt inte tänka oss. Tänk dig att din bästa vän ska komma när du ropar för att han är rädd att du ska utsätta honom för obehag… Jämför det med en hund som kommer mot dig i full galopp, överlycklig för att du äntligen ropade på den så att den fick chans att komma till dig för att få en godbit eller en liten kelstund.
Sammanfattning
Alla beteenden styrs av antingen positiv eller negativ förstärkning. Detta gäller i träningen såväl som i vardagslivet. Om vi vill kunna förstå och förklara hundens beteende är det därför viktigt att känna till dessa båda mekanismer. Målsättningen med detta kapitel är att visa att man måste träna på helt olika sätt beroende på vilken typ av förstärkning man vill använda. När folk kommer med helt motstridiga råd ligger förklaringen ofta i att de använder olika typer av förstärkning. Båda kan faktiskt ha lika rätt – på var sitt sätt. Det råder dock inga tvivel om vad som är mest effektivt, och om hunden får välja är det nog ännu mindre tvivel om hur den föredrar att lära… Träning med positiv förstärkning kräver en viss insats och tålamod av ägaren i början, men resultatet blir så mycket bättre på lång sikt.
Det viktigaste är kanske att ha klart för sig att det är förstärkning som gör att våra hundar lär sig saker – både imponerande lydnadsövningar och plågsamma olater. En bra början till att effektivisera din träning kan vara att tänka igenom och bli klar över vilken typ av förstärkning du använder vid olika tillfällen. Nästa gång du får ett välmenande råd från en instruktör eller träningskamrat kan du nu på förhand analysera om det bygger på positiv förstärkning eller negativ förstärkning.
Och för all del – låt dig inte luras om den som ger dig råd packar in det i fina ord som ”ledarskap”, ”respekt”, ”sociala krav”, ”ägaren i fokus” osv., osv. Nu när du läst det här kapitlet kan du genomskåda denna retorik. Begär alltid konkreta råd!
Det verkliga genombrottet kommer när du tar med dig denna förståelse ut i vardagslivet och börjar analysera de beteenden du ser hos både djur och människor. Se på situationen, se på beteendet, och se på resultatet av beteendet. Blir beteendet du just observerat hos grannens hund upprätthållet av positiv förstärkning eller negativ förstärkning? Kunde det ha gjorts på något annat sätt…?