Om extinktion & instruktörer

Om extinktion & instruktörer

Här på Canis-redaktionen får vi dagligen telefonsamtal från hundfolk som har frågor kring hund och hundträning. Frågorna kan vara allt från valpar som kissar inomhus till räddningshundar som inte vill leka med kongen ”därför att den luktar gummi”. Cecilie Hansen som sitter i växeln är en tålmodig dam, och så länge det inte är alltför jäktigt här på kontoret, tar hon sig tid att svara så gott det går via telefon. Det är ofta ytterst intressant att höra vad hundfolk flest sliter med till vardags och på träning. 


Text: Morten Egtvedt


Här om dagen fick Cecilie ett intressant telefonsamtal från en hundägare som hade varit på brukshundkurs. Historien som hon berättade var så pass intressant att vi tänkte att det kunde vara skäl att ta upp frågan i en artikel. Inte minst därför att vi vet att denna hundägare absolut inte är den enda som har upplevt detta. Vi har ändrat lite på historien för att skydda berörda parter, men huvuddragen är identiska.

 

Avlärning av sök

Hundägaren berättade att hon hade varit på brukshundkurs och tränat sök. De tre första dagarna hade hunden sökt som en dröm, och instruktören hade sagt att detta var kursens bästa sökhund. Problemet vara bara att den fjärde dagen var det tävling. När hundägaren då skulle skicka hunden ville den inte gå ut över huvud taget! Den bara gick och nosade på mittlinjen och var totalt ointresserad av att springa ut i skogen.

Cecilie tyckte tydligen att detta lät ganska bekant och frågade: ”Fick hunden många figuranter de tre första dagarna på kursen?” ”Figuranter? Nej…”, svarade hundägaren. ”Vi gjorde långa sök på varje pass med bara en figurant i slutet av sökrutan”. ”Ok”, svarade Cecilie. ”Efter tre dagar nästan utan ’figgar’ hade nog inte jag heller sökt den fjärde dagen”.

”Jag visste att det måste vara en annan förklaring”, utbrast hundägaren. ”Vilken förklaring fick du av instruktören?” frågade Cecilie. ”Han menade att detta helt klart berodde på att jag hade tävlingsnerver”, svarade hundägaren.

 

Vad var det egentligen som gick fel?

För att vara helt ärliga kan vi inte veta det säkert. Vi var ju inte där och kunde inte se vad som egentligen skedde. Det är ju faktiskt möjligt att instruktören hade rätt. Kanske låg tävlingsnerverna så tjockt utanpå hundägaren den fjärde dagen att hon gjorde allt möjligt konstigt. Kanske gick tävlingen i en ny sökruta som var helt annorlunda från den hunden hade tränat i tidigare. Kanske var hunden sjuk. Inte vet jag.

Min hypotes är emellertid en helt annan. Jag ser framför mig ett ekipage med en ganska ung och lovande sökhund. Ägaren har tränat förnuftigt under en säsong eller två med i stort sett figuranter på varje slag och kanske ett och annat tomslag inemellan. Så åker ekipaget på kurs. Instruktören ser att hunden går som en kanon och lägger upp en lång sökruta, mycket längre än hunden någonsin har sökt tidigare. Och hunden går som en dröm. Tomslag efter tomslag efter tomslag, helt tills den hittar figuranten i slutet av rutan. Jag ser framför mig den nöjda instruktören efter träningspasset. ”Jodå, här är det bara att köra på med många sökslag – du ser att han tål det!” Och jag ser hundägaren framför mig. Hon strålar av stolthet över hunden efter ett lyckat sökarbete, och är full av beundran för den duktiga instruktören som såg potentialen som låg i hunden.

Nästa dag går hunden lika bra även om de också då kör ett långt sök på 6-700 meter. Både hundägare och instruktör är ännu mer övertygade om att de är på rätt väg och att hunden verkligen har nått en ny nivå i träningen. Den tredje dagen fortsätter de naturligtvis precis som innan. Om jag skulle gissa tror jag att det nu skulle kunna vara möjligt att se att hunden sökte med lite lägre intensitet än de två första dagarna. Men som sagt, jag bara gissar mig till denna del av historien, eftersom jag inte var där. Jag gissar också att om instruktör eller hundägare hade lagt märke till detta, hade de förklarat det med att ”hunden säkert är lite trött efter tre hårda dagar”.

På tävlingen den fjärde dagen tror jag att man helt enkelt såg resultatet av de tre första dagarnas ”träning”, eller rent ut sagt ”avlärning”. Man hade nu gjort ett mycket grundligt arbete med att övertyga hunden om att det (nästan) aldrig är några figuranter i skogen. Hunden måste ju ha varit fullständig idiot om den hade fortsatt att söka!

Det är detta som är så skoningslöst och brutalt med hundträning. Det som hunden visar i praktiken är ALLTID ett resultat av den träning som har gjorts (eller inte gjorts) tidigare. Detta går det inte att prata sig ifrån. Visserligen tar många instruktörer gärna till vidskepliga förklaringar vid sådana tillfällen, såsom ”det berodde säkert på tävlingsnerverna”, ”hunden var säkert trött efter en lång kurs”, ”det var ju väldigt varmt i dag” osv. Och hundägaren köper gärna dessa förklaringar, för ”instruktören är ju så otroligt duktig – titta bara vad han åstadkom med min hund tidigare på kursen”.

 

Världen vill bedras…

Tänk om kursen bara hade pågått i två eller tre dagar. Då hade hundägaren åkt hem fullständigt övertygad om att hon hade mött världens duktigaste instruktör. Hon hade naturligtvis fortsatt att träna på samma sätt när hon kommit hem. Efter en träning eller två med så långa sökpass nästan helt utan figuranter hade hunden garanterat gått i väggen.

Man hade då kunnat riskera att hundägaren hade suttit kvar med en totalt förvrängd världsbild. Hon kunde ha trott att instruktören var en guds gåva till hundträningen. För när han instruerade gick ju hunden som ett skott. Däremot måste det vara ett eller annat som hon själv gjorde fel eftersom hunden inte längre ville söka. ”Jag måste snarast iväg på kurs igen med den här instruktören!!”

 

Extinktion i praktiken

Låt oss göra ett försök att analysera hundens träningshistorik lite närmare. Jag framhäver att vi fortfarande bara gissar oss till vad som egentligen skedde vid just detta tillfälle, men det är intressant att spekulera ibland.

Vi är överens om att vad hunden presterar alltid är ett resultat av tidigare träning. Det som hunden visade de två första dagarna på kursen hade därför inget med instruktören att göra. Tvärt om, orsaken till att hunden gick så bra som den gjorde var helt och hållet hundägarens egen förtjänst. Instruktörens träningsupplägg började däremot visa sig mot slutet av kursen. På den fjärde dagen hade hela den fina träningsgrundval som hundägaren hade lagt före kursen blivit förstörd, rakt framför ögonen på ägaren…

Men hur kunde det komma sig att hunden kunde söka fem gånger längre än den någonsin tidigare hade gjort de tre första dagarna? Vad var instruktörens hemlighet? Nåväl, som sagt kunde inte instruktören ta åt sig äran av denna prestation. Med en hund som är van att hitta vid i stort sett varje skick, kommer man alltid att få denne effekt när man plötsligt introducerar många tomslag. På fackspråket kallar vi det för en ”extinktionsburst”. För att beskriva detta lite mer allmänt, kan vi säga att när hunden inte hittar figuranten så som den är van att göra, blir den lite ”desperat”. Den kommer att försöka ännu hårdare! Och det var sannolikt detta som hände de två första kursdagarna. Det var inte tal om en hund som verkligen hade lärt att söka 600 meter. Tvärt om var det tal om en hund som gjorde några sista desperata försök på att hitta sin älskade figurant.

Medan extinktionsbursten pågår kommer hunden att bli mer och mer intensiv ju längre tid det går innan den hittar något. Men så kommer man att passera en topp, och intensiteten kommer därefter att avta. Hunden börjar gradvis att ”förlora tron”. Antagligen började detta ske den andra eller tredje dagen. Om det fortfarande går lång tid innan belöningen kommer, vill beteendet förr eller senare ”bryta samman”. Det var det som skedde den fjärde dagen. Hunden hade då upprepat beteendet (sökt) så många gånger utan förstärkning att avlärningen var fullständig. När ett beteende inte förstärks, försvinner det. Det är en naturlag.

 

Att spänna gummibandet gradvis

Men det är då många hundar som tål att söka långt ganska ofta, tänker du kanske. Ja, och det ju detta som är vårt mål. Men för att komma dit måste man spänna gummibandet långsamt och försiktigt.

När man påbörjar sökinlärningen bör man låta hunden hitta vid varje skick tills den springer rakt ut varje gång utan att tveka Därefter kan man börja lägga in ”ett och annat tomslag” då och då. Därefter kan man ibland köra upptill två tomslag i följd mellan alla hittanden. På det sättet fortsätter man att öka mycket, mycket gradvist. Man går gärna ett steg fram, två tillbaka och så fram igen. Samtidigt måste man även ta hänsyn till terrängen och andra faktorer. Om man tränar i en ny och/eller svår sökruta, bör man till en början köra färre tomslag än man normalt kan göra i en välbekant sökruta. Det samma gäller kanske om det är väldigt varmt en dag. När svårighetsgraden ökar på ett sätt bör vi sänka den på andra sätt. Om man trappar ner förstärkningsfrekvensen gradvis, har man i regel god säkerhetsmarginal, särskilt om man har en hund som är väldigt förtjust i belöningen (figuranten). Hunden kan då efterhand lära sig att söka mycket långt, gärna flera kilometer, utan att ge upp.

Men om man spänner gummibandet för fort går det sönder. Hundar är mycket duktiga på att tala om för oss när vi har gått för fort fram, men många hundägare överser dessa signaler, kanske på grund av egen prestige. Vi vill ju så gärna söka långt – det ger ofta ”status” inåt i en träningsgrupp.

När man först har kört en sökhund (eller lydnadshund) ”i väggen” en gång på grund av för låg förstärkningsfrekvens, är det lättare att göra det en gång till. Man kan säga att man har lärt hunden att ge upp – och därmed kommer hunden att vara mer disponerad att ge upp nästa gång saker och ting blir svåra. Och det är denna utmaning som hundägaren i denna historia står framför när hon nu skall hem och reparera skadorna från kursen. Hon måste nu bygga upp hunden igen i ännu mindre steg än hon annars hade behövt.

 

Hur stark är grundmuren?

Även om du tidigare bara har kört max 1-3 tomslag i följd kan du i regel utan problem köra 20 tomslag under en träning. Vi kallar detta att ”surfa på extinktionsbursten” (ordet ”extinktionsfrustration” är kanske bättre svenska). Hunden jobbar hårdare och hårdare fram till en viss punkt. Det var denna effekt instruktören drog fördel av de första kursdagarna. Men det är inte nödvändigtvis förnuftig träning även om hunden till synes söker bra. Om du försöker detta ”stunt” vid ett par träningstillfällen till kommer du snart att gå i väggen.

Om man har tålamod och spänner gummibandet gradvis får man ett helt annat resultat. När du har jobbat dig gradvis och systematiskt upp till att hunden kan göra 20 tomslag har du en hund som är på en helt annan nivå än om man försöker ta genvägen så som instruktören gjorde med hunden i denna berättelse.

Det är som att jämföra två höghus där det första huset har en grundmur av betong, och det andra av maskätet trävirke. Gissa vilket hus som rasade samman den fjärde dagen…

 

Extinktionsbursten lurar oss

Extinktionsbursten är sannolikt orsaken till att hundägare och instruktörer alltför ofta trappar ner belöningsfrekvensen för fort. Vi blir helt enkelt lurade. De första gångerna man spänner gummibandet går det ju till synes bra. Det är därför väldigt lätt att tro att ”wow, min hund kan söka 500 meter!”. Problemet är bara det att hunden på inget sätt ”kan det” än – den bara surfar på extinktionsbursten. Och skadorna ser man ofta under nästa träningspass. Då blir många hundägare arga därför att ”hunden har gjort det förr – alltså bör den kunna det!” Men så fungerar inte hundträning. Hunden ”kan” aldrig något för tid och evighet. Alla beteenden måste upprätthållas av förstärkning. Förstärker vi inte ofta nog och/eller tillräckligt bra, kommer beteendet förr eller senare att bli sämre och eventuellt försvinna.

 

Förstärkningsskalor och vapenlicens

Den legendariske djurtränaren Bob Bailey brukar säga att man borde ha vapenlicens för att få lov att mixtra med variabel förstärkning. Han menar att detta endast borde vara förbehållet mycket erfarna och duktiga tränare. De flesta hundägare borde hålla sig till kontinuerlig förstärkning (belöna varje gång, eller i varje fall nästan varje gång) så länge som möjligt. För även om man belönar i stort sett varje gång på träning kommer ju hunden ändå att kunna utföra beteendet flera gånger om det skulle bli nödvändigt ibland (det såg vi ju tydligt på hunden i vår berättelse). Bob argumenterar därför för att man endast skall använda variabel förstärkning vid de tillfällen där det är absolut nödvändigt. Och detta är kanske inte så ofta som vi har blivit lärda att tro. Bob har skrivit en intressant artikel om temat. Den finns på internetadressen http://www.clickersolutions.com/articles/2001/ratios.htm

Jag tycker personligen att Bob är lite för extrem i sin argumentation den här gången. Både i bruks- och lydnadsträning är vi tvungna att jobba systematiskt med variabel förstärkning eftersom det både på tävlingar och i praktiskt arbete krävs att vi har hundar som kan jobba under förhållandevis lång tid utan belöning.

Men jag köper absolut huvudpoängen. Variabel förstärkning är inget man skall umgås lättvindigt med. Och jag är tämligen säker på att det sker flera fel i samband med att hundägare trappar ner belöningen för fort än när de kör länge på kontinuerlig förstärkning. Och det är väl kanske detta Bob vill få fram genom att spetsa till det som han gör.

 

Sammanfattning

I den här lilla berättelsen från brukshundkursen har vi sett exempel på något som vi alla bör vara uppmärksamma på. Om du har lagt en bra grund för sökarbetet innan du kommer till en kurs, är det mycket enkelt för en instruktör att köra hunden 500-800 meter, och det kommer ofta att se väldigt bra ut (och inte minst kommer instruktören att se väldigt bra ut!) Klarar du inte att skilja effekten av en extinktionsburst från förnuftig träning, riskerar du att flera månader med bra träning är bortkastat medan du bara står där och flinar belåtet.

Vi hundägare (och instruktörer) har väldigt lätt för att avgöra hur lyckad en träning har varit utifrån hur nöjda vi själva känner oss. Och det är ju inte så konstigt att vi känner oss nöjda när hunden går längre fritt följ, ligger längre på platsliggningen eller när hunden söker längre än den har gjort någon gång tidigare. Men det är först på nästa träning vi ser hur nöjda vi egentligen borde ha varit med förra träningspasset.

Efter ett träningspass skall du inte fråga dig själv om du är nöjd eller inte. Däremot skall du fråga dig: ”Är det nu större sannolikhet för att min hund går bättre nästa gång?” Om svaret är ”ja, sannolikt”, kan du vara nöjd med träningen. Om svaret är ”nej, sannolikt inte”, har träningen varit bortkastad.

Mitt bästa råd är att du alltid skall vara extremt kritisk mot dig själv (och eventuellt mot din instruktör) när du trappar ner belöningsfrekvensen. Detta gäller både när du lägger in flera tomslag i söket, när du ökar längden på dina spår, när du ökar längden på fria följet, när hunden skall ligga längre än tidigare på platsliggningen osv.

När du ”spänner gummibandet” skall du hela tiden tänka: ”Finns det risk för att gummibandet går sönder nu?” Om svaret är ”ja”, ”sannolikt”, möjligtvis”, ”kanske” eller något åt det hållet, bör du inte ens komma på tanken att göra det än. Tyvärr är det alltför många som istället tänker ”det hade ju varit roligt om det gick bra” och kör på. Detta har förstört många goda sökhundar, lydnadshundar och generellt lett till mycket dålig hundträning.

Att ha tålamod och vara målmedveten när du trappar ner förstärkningsfrekvensen besparar dig mycket träningstid på sikt. Kom ihåg att ju långsammare du spänner gummibandet, desto längre kan det bli.