Motivationsträning – varför är det (inte) nödvändigt? |

Begreppet ”motivationsträning” är något man ofta möter på när man tränar lydnad och brukshundsmoment som spår, sök och uppletande av föremål. Kanske är begreppet lika vanligt i andra hundsporter också, inte vet jag. I de hundkretsarna som jag färdas i så är motivationsträning väldigt populärt. ”I dag behöver hunden motivationsträning för att få upp värmen lite”, är ett ganska vanligt påstående.

Text: Morten Egtvedt

I sök innebär gärna en såkallad ”motivationsträning” ett kort träningspass på 3-4 slag, gärna med påverkan från figuranten på förhand för att vara säker på att få hunden i eld och lågor och fynd på varje slag. Ett ”motivationsspår” är gärna ett enskilt spår, 100 meter rakt fram med hundens favoritleksak, matskål eller figurant i slutet.

En vanlig ”motivationsträning” i lydnad är ofta en kort ”fritt följ” när föraren går med bollen, dummys eller godbiten synlig för hunden, berömmer och uppmuntrar hunden hela tiden och ger hunden belöningarna efter ganska kort tid.

Alla är eniga om att motivation är viktigt i all hundträning. Kanske alla utom mig. Jag hatar motivation! Jag har stora problem med att hålla tungan rätt i mun när mina träningsvänner vill ”köra ett motivationspass”, vare sig vi tränar bruks eller lydnad.

Varför ”hatar” jag motivation?

Det kan ju inte vara något negativt med att fokusera på betydelsen av motivation i hundträning? Ja, det beror väl på. Det finns flera orsaker till att jag ställer frågetecken om tron på ”motivationsträning”:

Motivationsträning används i alltför stor grad till att kamouflera dålig träning
Motivationsbegreppet i sig själv är inte en oprecis förklaringsmodell
Sättet ”motivationsträning” ofta utföres på ger i praktiken bara kortsiktiga resultat

Jag skall förklara lite bättre vad jag menar. Problemet bör vara aktuellt för alla som tränar sin hund till något, oavsett om det är lydnad, bruks, agility eller andra saker.

Motivationsträning eller reperation av dålig träning?

I praktiken är det vanligt att folk kör ”motivationspass” med jämna mellanrum, kanske ungefär var tredje eller fjärde träning, om det är tal om en ganska uppåtgående hundförare. Varför? ”För att piffa upp hunden lite”, säger hundföraren X. ”För att reparera det dumma du har gjort på de fyra sista träningarna”, tänker jag.

Och här har vi kommit till kärnan av problemet som jag ser det. Såvida hunden är frisk och snabb uppstår ”motivationsproblem” hos hunden av två orsaker:

1. Hundföraren betalar för dåligt (förstärkaren/belöningarna är inte bra nog)

Föraren slarvar med belöningarna – använder kvalitetsmässigt för dåliga förstärkare (t.ex. torrfoder, eller använder dragkamp på en hund som helst vill springa efter bollen).
Tar sig för dålig tid till att belöna
Leker med hunden på ett sätt, hunden inte är särskilt förtjust i (överdriven dunkning och klappning, uppträder hotande utan att vara klar över det osv.)
Hundar sätter också pris på variation i belöningarna…

2. Betalningen är kanske bra, men kommer alltför sällan för att hundföraren

trapper ner belönningsfrekvensen för fort
går generellt för fort fram i träningen med det resultatet att hunden ofta gör fel (förväntar saker av hunden som den inte är färdig för).
fokuserar mer på att korrigera oönskat beteende än att förstärka riktigt beteende

Kort sagt kommer orsaken till ”motivationsproblem” alltid vara dålig/slarvig träning.

Resultatet av dålig träning är hundar som tycker det är tråkigt. Och då får man reparera med att köra några ”motivationspass” igen så att hunden kanske tål några fler dåliga träningar innan man kamouflerar detta med en ny reparationsträning osv.

I praktiken är detta väldigt vanligt. ”Motivationspassen” används för att reparera dålig träning där hundföraren går för fort fram eller belönar för dåligt.

Tänk dig istället en hundförare som är mycket noga i all sin träning

Använder sig av en förstärkning som hunden verkligen vill jobba för och servera den på det sättet hunden till varje tid vill ha den
Trappa ner förstärkningsfrekvensen mycket gradvis anpassat hundens nivå
Aldrig träna på en högre nivå än hunden faktiskt är (för att imponera träningskamraterna eller sig själv…)
Sänka kraven i nya situationer – öka dem igen när hunden behärskar den nya situationen
Lägga vikt på att förstärka önskat beteende framför att korrigera fel.

Tror du hunden som denna hundförare tränar kommer att ha det samma behovet för ”motivationsträning” med jämna mellanrum? Nej! För denna hund är ju all träning ”motivationsträning” på det sättet att hunden alltid kommer vara mer ivrig till att utföra det man tränar på efter träningspasset än den var före träningspasset. Borde inte detta vara naturligt för all träning? Vad är meningen med träning som gör att hunden blir mindre ivrig till att göra en sak vi vill att den skall göra…? ”Motivationsträning” bör därmed vara ”smör på fläsk”. Träning som inte är ”motiverande” kan man ju lika gärna låta bli…

Den sistnämnda hundföraren kan hela tiden fokusera på att gå vidare i träningen; Göra hunden säkrare i fler och fler olika situationer. Lära den att jobba längre och längre för varje belöning osv. Att ibland köra korta träningspass skall vara en naturlig del av variationen i träningen – inte något som är nödvändig för att reparera en minskande arbetslust hos hunden.

Om man har som hållning att ”när hunden gör fel, har den inte lärt det bra nog”, är man bra igång. Då kommer det vara naturligt att gå tillbaka i träningen när hunden gör fel och man undgår att kräva saker av hunden som den inte har förutsättningar för att klara gång på gång.

Hundar får faktiskt LÄRA sig att gå dåligt för att bli så ”duktiga” på att gå dåligt som en del hundar faktiskt är. Genom att lägga upp träningen förnuftigt ger vi inte hunden chansen till att lära annat än det som är riktigt.

Motivationsbegreppet och förståelsen av detta

Vad är egentligen motivation? Vanliga svar kretsar runt ”en inre drivkraft” som bidrar till att sätta i gång beteende. Men är det egentligen så hensiktmässigt i praktiken med en förståelse som tar utgångspunkt i att förutsättningarna för beteendet ligger inne i djuret som en slags outforskad inre kraft?

Varför gick inte hunden ett ordentligt spår i dag? ”Den var inte tillräckligt motiverad”, är ett vanligt svar. Vad berättar detta svaret? Absolut ingenting – om man inte går ett steg vidare och frågar ”Varför var inte hunden motiverad i dag?”. Då kommer man till slut vara tvungen att se på förstärkningsbetingelserna igen och svaret kommer sannolikt vara att man har förstärkt för dåligt eller för sällan (hundens nivå tagit i betraktning).

Problemet är bara att många hundförare godtar ” hunden var inte tillräckligt motiverad i dag” som den enda förklaringen. Och ”motivationsträning” blir det slutgiltiga svaret i stället för att se på hur man vanligtvis tränar.

I all träning är det bättre att ta utgångspunkt i att det är den yttre miljön som styr beteendet. Allt hunden (och andra djur med ryggrad) gör, har en funktion. Det är alltid en eller annan sak i miljön som upprätthåller (förstärker) beteendet. Allt hunden gör kan förklaras med att den provar att göra saker den har lust med eller undvika saker den tycker är obehagligt för att säga det enkelt (gäller inte reflexer). Om man identifierar dessa förstärkningar har man en bättre förklaring av orsaken till beteendet än om man tar utgångspunkt i att en ”inre motivation” styr beteendet. Därför bör man förändra miljön om man skall förändra hundens beteende – inte hundens ”motivation”. Och det är ju egentligen mycket enklare att göra något med den fysiska miljön (t.ex. belöna hunden bättre) än att börja rota runt inne i huvudet på hunden – eller hur? Speciellt eftersom du som hundförare är en så stor del av miljön för din hund…

Motivationsträning i praktiken

Många hundförare har också en annan förståelse av motivation. De ser på motivation som något de kan ”fylla upp” hunden med, som om den var ett badkar. Bara badkaret är fyllt upp med ”motivation” kan vi köra en god stund med träning som inte är motiverande (t.ex. tävlingar, långa sök utan fynd eller tråkiga träningar med mycket ”petande” osv.). När sedan hunden börjar bli ”tom för motivation” är det bara att fylla upp den igen (med hjälp av ”motivationsträning”).

Hundar verkar dessvärre (lyckligtvis) ganska olika från badkar, och denna tankegång har sina svagheter, även om den är mycket utbredd. För det första har vi i föregående avsnitt kommit överens om att det inte är motivationen som styr hunden. Det är miljön (förstärkningsbetingelserna).

Därför är det inte så stor anledning till att köra ”motivationsträning” genom att t.ex. köra korta och roliga sökträningar med många fynd och full påverkan och därefter tro att hunden är ”full nog” av motivation till att gå ett par dagar på eftersök. Varför inte? För att miljön/omgivningen under en standard ”motivationsträning” är helt olika mot ett eftersök. Sedan det tidigare är nämnt att en motivationsträning gärna består av fyra till sex påverkningar och fynd, blir skillnaden för stor till ett eftersök där hunden varken får påverkan eller fynd. På en ung hund utan erfarenhet från flera eftersök kan en sådan strategi ha effekt, men bara tills den har varit på 2-4 eftersök utan fynd (lite beroende på hur smart den är). Då kommer den verkligen att börja förstå skillnaden på träning och ”allvar” (hunden vet naturligtvis inte att det är ”allvar” – bara att det är mindre sannolikhet för att bli belönad). På träning är det skoj (en massa figuranter) – på eftersök är det aldrig skoj (inga figuranter). Från och med då kan du ”fylla upp” hunden så mycket du vill under träning – den kommer fortfarande inte vara mer motiverad på eftersök.

Det samma principen gäller på lydnadsträning vs. tävlingar. Om du går med belöningarna synlig för hunden på träning, berömmer och lockar under vägen osv. blir skillnaden alltför stor till tävlingen där du inte får säga något till hunden förrän efter momentet. Du kan hjälpa hunden på den dagliga träningen så mycket du vill, men det hjälper inte när hunden har gått 3-4 lydnadsprov och lärt sig skillnaden.

För att få hunden till att jobba i en viss situation får vi lära hunden att precis denna situation indikerar stor sannolikhet för att få belöningarna. Om den inte lär detta kan du köra så mycket ”motivationsträning” du vill under andra omständigheter. Det fungerar ändå inte på lång sikt i de önskade situationerna. Att träna under förhållande som hunden senare skall kunna fungera i, är däremot väldigt viktigt.

När man lägger vikt på att göra träningen rolig för varje pris, går det också ofta på bekostning av precisionen. Det är väldigt vanligt att se hundförare som berömmer och lockar för att få hunden till att följa med på fritt följ. För att komma fortare på inkallning osv. Det de egentligen gör är att belöna hunden för att gå okoncentrerad och att komma i dåligt fart. Effektiv hundträning har inte något med att göra träningen rolig. Vi skall bara göra det ”roligt” för hunden när den gör det vi vill den skall göra – inte annars.

Ett annat vanligt fel under ”motivationsträning” är att man lägger mycket större vikt på att få hunden till att utföra beteendet med fart och lust (gärna vid mycket användning av olika påverkningar) än att förstärka hunden när den faktiskt gör det. Ingen hund blir mer ivrig av att bara göra en del saker ordentligt (även om detta är väldigt förstärkande för ägaren). Det långsiktiga resultatet är det själva förstärkningen som ger. Det är den biten vi får fokusera på.

Sammanfattning

Jag har nu gått igenom de två viktigaste orsakerna till ”motivationsproblem” i hundträningen. I de flesta fall där vi upplever att vår hund inte vill göra det vi vill lika snabbt, bra eller länge som vi vill eller säger, kan det stort sett föras tillbaka till att vi har förstärkt för dåligt eller för sällan (gått för fort fram). ”Motivationsträning” används alltför ofta till att reparera dålig träning. Och man undviker att göra något med det egentliga problemet.

Motivationsbegreppet har också sina svagheter som förklaringsmodell eftersom det kan föra till att folk inte ser att det är miljön som styr hundens beteende. Om man skall förändra hunden får man förändra miljön – eller för att säga det mer precist: sättet du tränar på.

”Motivationsträning” görs ofta på ett sådant sätt att det inte ger långsiktiga resultat. Skillnaden på träning och tävling/arbete blir för stor.

Om vi vill att hunden skall jobba med lika bra intensitet på tävlingar, eftersök eller i andra situationer där det är lika mycket ”allvar” som på träning, får vi lära den att det är lika hög sannolikhet för belöning i dessa situationer som på träning. Vi får lära hunden att ju längre den har jobbat utan belöning, ju större chans är det för att belöningarna kommer snart, men denna lina får töjas ut gradvis och försiktig. Det ställer krav på hur vi lägger upp den dagliga träningen.