I hundtidningen Canis nr 5/2004 skrev Cecilie Köste en artikel om inlärning av sök enligt klickerträningsprinciperna. Vi har efter detta fått många förfrågningar om att även skriva en liknande artikel om spår och uppletande. Så här kommer ett förslag på klickerträning av uppletandet. Du kommer att se att det inte på något vis är nödvändigt att använda klicker om du inte känner dig förtrogen med denna. Det är principerna som är det väsentliga.
Text: Morten Egtvedt
Prioritera träning av uppletande!
Uppletande av föremål är en övning som ofta missgynnas jämfört med spår och sök vad gäller nedlagd träningstid. Det är synd, för med ett bra uppletande kan man tjäna många extrapoäng på tävlingar. Det är absolut inte ovanligt att uppletandet kan vara utslagsgivande i slutändan.
Lite för ofta kanske vi bara ”slänger ut ett uppletande” medan vi väntar på att spåret skall bli tillräckligt gammalt. Inte nödvändigtvis något fel i detta, men genom att planera träningen av uppletandet lika noggrant som spår- och sökträningen kunde säkert många ha förbättrat sitt uppletande avsevärt, oavsett vilken metod de använder.
Vad är uppletande av föremål?
I NBF/SBK:s brukstävlingar ingår momentet uppletande av föremål. Hunden skall inom 5 minuter ha genomsökt ett område på 50×50 meter. Hundföraren skickar ut hunden från den ena sidan av rutan (”baslinjen”), och får själv endast röra sig på denna sida. Hunden skall hitta och apportera 4 föremål som ligger gömda i rutan. Det ställs krav på utförandet av själva apporteringen, hundens tempo, effektivitet och uthållighet i söket och hur bra föraren styr hunden. För att få högsta betyg måste hunden även hitta alla 4 föremål inom 5 minuter. Och 5 minuter har en tendens att gå fort…
Uppletande används också i praktiskt arbete av polishundar, räddningshundar och av hundägare som förlorat sina nycklar. I den här artikeln tar vi endast upp träning av tävlingsformen.
Apporteringen måste fungera!
En del förare påbörjar uppletandeträningen innan apporteringen är ordentligt befäst. Uppletandeträningen sker då ofta genom att hunden skickas ut för att hitta föremålet, och när den hittar, måste föraren ropa och locka för att få hunden att komma in med föremålet. Detta lägger grunden till att göra hunden hjälpberoende. Ibland kan man till och med se hundförare i elitklass som måste berömma eller ropa på hunden för att få den att komma in med föremålen. Egentligen tycker jag det är konstigt att domarna tillåter detta. I reglerna står det faktiskt att apporteringen i uppletanderutan skall bedömas på samma sätt som i lydnaden på appellplan, och där är det ju som bekant inte tillåtet att berömma eller ropa på hunden mitt under själva apporteringen. Så som jag ser det skall hunden, när den hittat ett föremål, ha full rulle in till föraren utan att denna skall behöva säga något. Om föraren behöver berömma eller ropa på hunden är inte apporteringen tillräckligt bra inlärd, och det bör återspeglas i betyget! Hunden bör därför från första början av inlärningen lära sig att komma helt in till föraren och avlämna innan vi berömmer och belönar.
Orsaken till att många sliter med ingången är att apporteringen inte är baklängeskedjad. Tvärtom lär sig de flesta hundar först att springa ut och leta, och först när hunden har hittat föremålet börjar föraren att ropa och locka på hunden för att ”lära” den att komma in med föremålet. Det är lätt att se på många hundar att det att hitta föremålet är det som är ”det stora” för dem – inte att komma in med föremålet.
Baklängeskedjning av uppletande
I god ”klickerträningsanda” rekommenderar vi att göra det motsatta:
- Lär först hunden att hålla fast föremålen utan att tugga tills du säger ”loss”.
- Lär därefter hunden att komma in med föremålen i full fart.
- Först när de två sista leden fungerar perfekt börjar vi att tänka på letandet.
Fördelen med att träna in uppletandet i denna ordning är att när hunden hittar föremålet vet den nu exakt vad den skall göra med det – nämligen full fart in till föraren! Det är ju där belöningen finns. Då är det aldrig nödvändigt att berömma, ropa eller locka på hunden för att få den att komma. Hunden är jättesugen på att komma och lämna av föremålet, eftersom vi redan har tränat på detta i flera veckor.
Vi skall nu ta upp hur inlärningen kan ske i praktiken. För att inte göra artikeln alltför lång förutsätter vi att du redan har tränat in en bra apportering hemma.
Hålla fast tills du säger ”loss”
Även om du tidigare har tränat mycket på apportering och på att hålla fast bör du snabbt repetera lite i skogen också. Du bör ställa samma krav på utförandet av apporteringen i skogen som på appellplan.
Ha hunden sittande i utgångsposition och håll ett apporteringsföremål (handske, portmonnä e.d.) framför munnen på hunden. Hunden skall frivilligt gripa föremålet och hålla fast utan att tugga. När den håller bra säger du ”loss” och belönar med godbit, boll, osv. (Om du använder klickern kan du klicka när hunden släpper efter att du sagt loss, men om du redan har tränat mycket på apportering behöver du egentligen inte klickern längre. Ordet ”loss” har redan ersatt klickern).
Hunden bör vara så säker på avlämnandet att du skall kunna hålla handen under föremålet och till och med kunna putta eller dra litet i det utan att hunden släpper. Hunden skall alltid hålla fast ända till du säger ”loss”. Endast då får den belöning. Hunden bör kunna göra minst 5 sådana felfria repetitioner i följd innan du går vidare.
Om du har problem med tugg eller liknande bör detta rättas till innan du börjar med själva uppletandet.
Komma in i utgångsposition
Hunden skall också kunna komma in i utgångsposition med föremålet. Detta kan den naturligtvis redan, men du bör repetera detta några gånger skogen också. Som sagt, ställ lika höga krav på precision av apporteringen som du gör på appellplan.
Rent praktiskt kan du träna detta moment genom att ha hunden stående en meter eller två framför dig och hålla fram föremålet eller släppa det på marken framför hunden. Hunden skall då frivilligt och utan kommando gripa föremålet och sätta sig i utgångsposition. Där skall den hålla fast tills du säger ”loss”. Då belönar du som vanligt. Också här bör hunden prestera minst 5 felfria repetitioner innan du går vidare.
Full fart in till föraren!
Nu skall hunden springa 20-50 meter in med föremålet och avlämna detta. Om hunden är duktig att apportera kan du börja direkt på 50 meter (då är det lättare att få upp farten). Om apporteringen inte är helt stabil kan du börja på 10 meter och gradvis öka avståndet.
Rent praktiskt kan du lägga upp den här träningen på två sätt. Det enklaste är att få en medhjälpare att hålla hunden i halsbandet 50 meter ute i rutan. Du springer in till baslinjen och ställer dig där. Medhjälparen håller föremålet framför hunden. När hunden griper detta släpper medhjälparen halsbandet så att hunden kan springa in till dig. Kräv ett lika bra avlämnande som vanligt, och belöna därefter ordentligt med godbit, boll eller liknande. Du kan också belöna genom att leka med föremålet om hunden tycker det är roligt, men var då väldigt noga med att hunden inte får tugga på föremålet förrän den avlämnat det första gången. Skilj tydligt på vad som är apportering och vad som är lek/belöning.
Du kan också träna detta själv genom att be hunden sitta kvar och lägga föremålet 1-4 meter framför hunden. Du går tillbaka till baslinjen och ropar in hunden. Hunden skall då i full fart ta med sig föremålet. Jag föredrar emellertid att helst köra detta med medhjälpare eftersom jag inte tycker om att ropa på hunden under dessa omständigheter. Det bästa är om hunden lär sig att komma utan att vi ropar, så att vi inte riskerar att göra hunden beroende av att vi ropar när den hittar föremålet. Och då är det lättare om medhjälparen bara släpper hunden.
När du kör med medhjälpare bör denna efterhand kasta föremålet ett par meter framför hunden innan den släpps. Hunden lär sig på så vis även att plocka upp föremålet. Om hunden springer förbi föremålet avbryter du utan att belöna och försöker igen.
Kör denna övning med flera olika föremål och på flera olika ställen. Med oerfarna uppletandehundar är det till en början en fördel att träna några sådana ingångar varje gång du tränar uppletande på ett nytt ställe.
Detta är viktigt för att du skall vara helt säker på att när hunden hittar ett föremål, skall det inte vara en tiondedels sekund tvekan förrän hunden tvärvänder i luften och spurtar in till dig.
Fördelen med att baklängeskedja uppletandet på detta sätt är följande: Genom att träna det sista ledet först etablerar vi detta som en betingad förstärkare. I praktiken betyder detta att när hunden hittar ett föremål i rutan är det precis som om vi skulle klicka och släppa belöningen i huvudet på den. Eftersom hunden redan har lärt sig att ett korrekt avlämnande av föremålet alltid leder till belöning kommer CHANSEN att få avlämna föremålet att fungera som en betingad förstärkare. Att hitta föremålet förstärks ”automatiskt” genom att hunden nu ser möjligheten att springa in och avlämna föremålet.
Inlärning av letandet
Nu när ingång och avlämnande av föremålet fungerar perfekt återstår bara den lättaste (och roligaste) delen av träningen. Det vanligaste sättet att träna in letandet på är att man visar hunden att man lägger ut ett eller flera föremål 50 meter ute i rutan. Efterhand tar man gradvis bort denna påverkan så att hunden kan skickas ut på kommando utan att ha sett något läggas ut i förväg. Detta fungerar ofta bra, men metoden har ett par faromoment. För det första riskerar man att hunden blir beroende av att se föremålen läggas ut. För det andra ser man ofta på hundar som är tränade så här att de springer rakt ut på 50 meter och börjar först leta när ”de sprungit av sig”.
Det går också att lära in letandet utan att använda påverkan över huvud taget. Ett centralt moment i klickerträning är ju just att hunden själv skall komma på vad den skall göra med så lite hjälp som möjligt från oss.
Lära hunden att leta 50 meter rakt ut
Men det säger sig självt at man inte bara kan lägga ett föremål 50 meter ut i rutan och därefter ställa sig och vänta på att hunden råkar springa ut dit själv. Då får man nog vänta länge.
Vi börjar istället med att lägga ut ett föremål 5 meter ifrån baslinjen. Så hämtar vi hunden och ställer oss på baslinjen och väntar. Om du har trampat upp en korridor på 3×5 meter kommer hunden att få vittring av denna, och det är många gånger tillräckligt för att hunden skall ta några försiktiga steg ut för att undersöka vad som har skett här medan den satt i bilen och väntade. Om den då går minst 5 meter ut kommer den att hitta föremålet. Om du har tränat rätt så långt kommer hunden omedelbart att gripa föremålet och komma in till dig. Belöna ordentligt!
Till en början rekommenderar jag att inte lägga föremålet i motvind. Förvisso är det då lättare att få hunden ut, men det är samtidigt fort gjort att göra hunden beroende av att först känna doften av föremålet. Lägg därför hellre föremålet i medvind eller sidvind så att hunden självständigt går ut de första metrarna och att detta förstärks genom att den hittar föremålet.
Efter några repetitioner kommer hunden efterhand att gå ut så fort du ställer dig på baslinjen. Det är då dags att gradvis lägga föremålet längre ut. Öka gärna varje repetition med 5 meter tills hunden letar 50 meter rakt ut. Detta är ganska jobbigt för hunden, så om du inte har en väldigt lättränad hund bör du inte köra mer än 3-6 repetitioner i varje pass.
Till en början är det en fördel att köra med endast ett föremål i taget. Få gärna en medhjälpare att lägga ut ett nytt föremål medan du belönar hunden, så att det inte går för lång tid mellan varven. Det är viktigt att hunden inte får chansen att först hitta ett föremål, för att därefter leta vidare och hitta ett ”bättre” föremål istället. Kör därför med étt föremål i taget tills du är helt säker på att hunden alltid kommer rakt in så fort den har hittat ett föremål.
Användande av ”korridorer”
Börja med att trampa upp (valla) en korridor som är 3-5 meter bred och så lång som behövs (upp till 50 meter). Korridoren gör det lättare för hunden att leta rakt ut. Och föremålet skall alltid läggas rakt ut från där hunden skickas (eller eventuellt lite åt sidan om det är sidvind).
Så fort hunden har lärt sig att leta rakt ut på 50 meter bör du emellertid börja med att valla en hel ruta istället för korridorer. Föremålen bör fortfarande ligga rakt ut från där du skickar hunden, men vi måste nu lära den att den skall springa rakt ut i alla fall – inte bara där det finns en korridor. Undvik därför att köra korridorer för länge. Detta är bekvämt i början, både för att hjälpa hunden att leta rakt och inte minst därför att det är mindre jobb att trampa upp en liten korridor än en hel ruta på 50×50 m. Korridoren är en extra hjälp som skall bort så fort som möjligt.
Fördelar och nackdelar med att träna utan påverkan
Det är först och främst två fördelar med att lära hunden att leta rakt ut utan att använda någon form för påverkan. Den viktigaste fördelen är att hunden redan från början lär sig att leta helt utan påverkan. Vi behöver därmed inte ta bort någon extra hjälp senare. Den andra fördelen är att man på det här sättet ofta får ett väldigt noggrant letande. Hunden lär sig redan från början att leta hela vägen ut till 50 meter, och man får sällan det där rusandet där hunden bara springer utan att använda näsan.
Det finns emellertid också en risk med att använda denna metod, vilket man bör vara medveten om. Man kan få lägre hastighet än önskvärt. Om du har en border collie, en aktiv schäfer, belgare eller en pigg retriever är detta sällan något problem. På sådana hundar kommer farten alltid efterhand som hunden blir säkrare. Hunden kommer kanske att gå ut de första gångerna, men ganska snart slår den över i trav, och efter en tids träning kommer den att galoppera varje gång. Om man däremot har en hund som av naturen är lite långsam av sig, bör du kanske överväga om du skall låta hunden få se att du lägger ut föremålet några gånger i början. På så sätt etablerar du en viss stressnivå som denna hund behöver (men som skulle vara förödande för en border collie eller en annan mycket aktiv hund).
För en del hundar är det mycket svårt att göra något frivilligt utan att få kommando eller påverkan först. Det är klart att denna metod fungerar allra bäst på hundar som redan har klickertränats i några andra moment och som är vana att erbjuda beteenden frivilligt. Så om du tidigare aldrig har klickertränat tidigare, inte ens en liten cirkuskonst, bör du inte förvänta dig att det skall gå smärtfritt att börja direkt med att klickerträna uppletandet. Klickerträna först 3-4 andra små övningar. Därefter kan du överväga att börja med svårare saker efterhand.
Inlärning av kommando
Vi har tills nu bara shapat att hunden frivilligt letar 50 meter rakt ut. Vi behöver bara ställa upp oss på baslinjen med hunden i utgångsposition, och hunden kommer då att ”tjuvstarta” utan att vi behöver säga något.
Emellertid önskar vi också att efterhand sätta på ett kommando på uppletandet. Detta är väldigt enkelt. Till en början är det bara att säga ”leta apport” (eller ett annat kommando du väljer) just som hunden startar frivilligt. Du kan också lägga på en extra rutin genom att visa riktning med handen innan hunden startar, men detta är egentligen inte nödvändigt.
När du så upprepade gånger (20-50 gånger) bara har sagt kommandot bakom hunden medan den startade av sig själv, kan du också efterhand lära hunden att vänta på kommandot. Det enklaste sättet att göra det på är att hålla ett lätt tag i hundens halsband (gärna utan att hunden känner att du håller i den). Släpp halsbandet just när du säger kommandot. Om hunden försöker starta före kommandot, håll kvar den försiktigt. Fortsätt tills du har kontroll på hunden utan att du behöver hålla i halsbandet. Om hunden redan har lärt sig att invänta apportkommandot på appellplan kopplar den detta väldigt snabbt.
Efterhand kan du också börja med fritt följ fram till det ställe där du skall skicka hunden, så får du in denna tävlingsrutin ganska tidigt.
Flera föremål
Så fort som möjligt bör du också börja med att lägga ut flera föremål samtidigt. Förutsättningen för att kunna börja med flera föremål är som sagt att du är säker på att hunden inte fortsätter att leta när den hittat det första föremålet.
Jag föredrar ändå att ganska länge fortsätta med att belöna för varje föremål. När jag har belönat klart skickar jag åter ut hunden. Bara någon enstaka gång kör jag två eller kanske tre föremål i följd innan belöningen kommer. Det brukar vara tillräckligt för att hunden ändå klarar fyra föremål på tävling.
Du kan t ex lägga ut föremålen på det här sättet
Börja med att skicka hunden rakt ut mot ett av föremålen ytterst till höger eller vänster. Just när hunden griper föremålet kan du förflytta dig ca 10 meter längs baslinjen och ta emot hunden strax utanför föremål nr 2. Då kan du skicka hunden rakt ut mot föremål nr 2 när du har belönat. När hunden griper föremål nr 2 förflyttar du dig vidare rätt emot nästa föremål osv.
Ett idealiskt träningspass är att hunden letar rakt ut på varje slag och att detta förstärks genom att hunden hittar ”rätt” föremål. Naturligtvis kommer det inte att gå så varenda gång. Men om du lägger upp träningen så att hunden så ofta som möjligt hittar när den letar så som du vill att den skall leta, får du efterhand ett bra system. Några fel får vi tåla…
System i letandet
Vi har nu kommit så långt att hunden kan leta 50 meter rakt ut. Men vad skall hunden göra om den inte hittar några föremål på vägen ut? Det beror på hur du vill att hunden skall leta. Några tycker att det är helt ok att hunden bara fortsätter att leta som den själv vill. Förarens jobb är då bara att följa med var i rutan hunden har letat, så att man är tämligen säker på att få täckt hela rutan. De flesta är emellertid eniga om att det åtminstone är bra att kunna skicka hunden 50 meter rakt ut. Då har man möjlighet att styra hunden till delar av rutan där den ännu inte har varit.
Andra föredrar att hunden först letar 50 meter rakt ut, och därefter letar rakt in mot föraren om den inte hittat något. Föraren förflyttar sig då litet längs baslinjen så att hunden täcker hela rutan i ett zickzack-mönster:
Det är absolut inte nödvändigt att ha ”kadaverdisciplin” på hunden för att lyckas med ett systematiskt letande. Detta kan också shapas in frivilligt. Här kommer ett förslag.
Leta tillbaka mot föraren
Vi skall nu lära hunden att leta tillbaka mot oss på baslinjen. Detta bör tränas separat några gånger innan vi kombinera det med att leta rakt ut.
Rent praktiskt kan vi göra det på detta sätt. Låt hunden sitta kvar på 50 meter ute i rutan. Gå in till baslinjen, och på vägen in släpper du ned ett föremål, helst utan att hunden ser det. Lägg det så att hunden får vittring av det när den springer in mot dig. Ställ dig på baslinjen och ropa på hunden. Hunden skall då springa in till dig, och förhoppningsvis får den vittring av föremålet och tar med det in – belöna ordentligt!
Efterhand som du upprepar detta flera gånger kommer du att se att hunden börjar leta mer och mer noggrant på väg in till dig. Variera hur långt ifrån dig du lägger föremålet så att hunden lär sig att leta hela vägen. Om hunden kommer in till dig utan att hitta föremålet kan du gärna belöna detta också. Lägg hellre ut föremålet litet lättare nästa gång.
Du kan alltså förstärka att hunden letar in mot dig på två sätt:
1. Hunden hittar på väg in mot dig
2. Du belönar med godbit (eller något annat) om hunden kommer in till dig utan att ha hittat något
Detta är även en bra inkallningsträning som du kommer att ha god nytta av senare i uppletandet. Hunden kommer nu många gånger att erfara att den hittar genom att komma när du ropar.
När du tror att hunden har blivit tillräckligt duktig på att leta in mot dig är det dags att kombinera det med att även skicka ut hunden. Målet är nu att hunden skall leta 50 meter rakt ut, och eftersom du inte har lagt ut något föremål där, skall den då leta rakt in mot dig på baslinjen. Och viktigast av allt – på vägen in skall den hitta ett föremål! Om den inte hittar föremålet på vägen in belönar du istället med godbit och försöker igen.
Detta träningsupplägg kan arrangeras på flera sätt. Ett sätt är att skicka ut hunden och sedan kasta ut ett föremål 10-20 meter utan att hunden ser det. Hunden hittar därmed föremålet på väg in mot dig. Det är viktigt att du ställer dig så på baslinjen så att hunden kommer att hitta föremålet om den bara letar rakt tillbaka mot dig. Tänk dig att det skall gå en rak linje från dig genom föremålet och till hunden (korrigerat för vindriktning!)
Du kan också i förväg göra en ruta som denna:
Du skickar då ut hunden till vänster i rutan. När hunden är ute på 50 meter förflyttar du dig till högra halvan av rutan så att hunden nästan inte kan undvika att hitta när den letar tillbaka mot dig.
Det bästa är att undvika att ropa på hunden för att få den att leta tillbaka mot dig. Låt den hellre få ta lite tid på sig att leta ute på 50 meter där den är van att hitta något. Inlärningen blir bättre om hunden slutligen hittar när den självständigt väljer att leta in mot dig igen. För varje gång du kör detta upplägg kommer du att märka att tiden det tar innan hunden börjar leta tillbaka mot dig blir kortare och kortare. Målet är att hunden omedelbart skall leta rakt tillbaka mot dig när den inte hittar något på vägen ut.
Om du kör med för många ”hittaövningar” på vägen in mot dig kan hunden börja vända innan den har letat helt ute på 50 meter. Detta förebygger du genom att låta hunden hitta föremål lika många gånger på vägen ut (från 1-50 meter) som på vägen in (49-1 meter). Du får efterhand bedöma om hunden behöver flest ”träffar” på vägen ut eller in och lägga upp träningen därefter så att du förstärker det beteende som behöver förstärkas.
Genom att lägga upp träningen på det här sättet får du så småningom en hund som letar rakt ut och rakt in utan att du behöver säga något som helst. Du styr sättet hunden letar på genom att styra var den hittar. När du kommer till en tävling kan hunden ”styra sig själv”.
Dessutom kan du naturligtvis lägga upp träningen så att du samtidigt både kan dirigera och kalla in hunden när du bedömer att det behövs. Men personligen tycker jag att det är väldigt bra om huvudmönstret i uppletandet är att hunden kan leta rakt ut och därefter rakt in mot mig om den inte hittar något – och självfallet skall den kunna apportera perfekt utan någon som helst hjälp från mig.
”Byta” föremål
Ibland när hunden är på väg in med ett föremål händer det att den får vittring av ett annat föremål. Några hundar byter då föremål (eller försöker ta med sig båda). Inte alla domare är lika glada för detta. Det bästa är att lära hunden att komma rakt in med det första föremålet oberoende av vad den hittar på vägen, men samtidigt ”komma ihåg” var det andra ligger, så att hunden kan hämta det efteråt. Här är ett upplägg som du kan testa.
Leta reda på en öppen terräng eller kör eventuellt de första repetitionerna på appellplan. En medhjälpare håller hunden precis som när ni tidigare tränade ingångar. När du lämnar hunden lägger du ned ett föremål ungefär på halva sträckan och som ligger synligt på marken. Medhjälparen håller som vanligt ett föremål framför hunden och släpper halsbandet när hunden griper det. Målet är nu att hunden skall springa förbi det synliga föremålet och direkt in till dig med det första föremålet. Gör den detta, belönar du som vanligt. Därefter ställer du dig upp med hunden i utgångsposition och väntar utan att säga något. Hunden skall nu frivilligt springa ut till det föremål som den upptäckte på vägen in. Målet är att hunden skall komma ihåg detta även om han sprang förbi det utan att ta det förra gången. Det är viktigt att hunden får starta frivilligt. Efterhand kommer den att bli duktigare att komma ihåg föremål som den upptäcker på väg in.
Men om nu hunden stannar vid det andra föremålet och byter på vägen in? Då avbryter du omedelbart genom att lugnt gå ut mot hunden och försiktigt ta ifrån den båda föremålen. Därefter försöker ni en gång till. Det är egentligen bara bra om hunden försöker detta ett par gånger, för nu har du chansen att lära hunden att detta inte fungerar! Det är bra att kunna avbryta hunden när den gör fel under kontrollerade förhållanden i början (när du är beredd!). Du kan göra samma sak om felet uppstår i skogen också, och då kommer hunden att känna igen situationen och förhoppningsvis göra rätt nästa gång.
I klickerträningen är det inaktuellt att ropa nej eller korrigera hunden på andra sätt när den gör fel. Istället korrigerar vi felen genom att avbryta utan att belöna. Därefter upprepar vi övningen tills hunden slutligen väljer den lösning som leder till belöning varje gång.
Det är inte så många sådana repetitioner under kontrollerade förhållanden som behövs förrän det fungerar även i praktiken.
Sammanfattning
Då har vi snabbt gått igenom hur man kan klickerträna uppletande av föremål. Man får inte sagt allt som bör sägas om uppletande i en så kort artikel, men du har kanske fått några idéer som du kan använda i träningen. Förmodligen var det många moment i detta träningsupplägg som du redan har hört om eller redan använt dig av. Och klickerträning är faktiskt inte nödvändigtvis så säreget och ”skumt” som man skulle tro. Det viktigaste är inte att använda klickern – man klarar sig faktiskt väldigt bra utan. Det som räknas är att man bygger på hundens eget initiativ så långt det är möjligt. Dessutom är baklängeskedjning mycket centralt i klickerträning, och detta kommer till sin rätt i lydnads- och bruksträning där vi ofta kör ganska långa och sammansatta moment. Lycka till vidare med uppletandeträningen!
Webkurs om uppletande på Canisakademin.se
