När man tävlar i spår får man betyg efter hur många spårapporter man lyckas hitta. Att ha en bra markering är därför nästan lika viktigt som att hunden följer spåret bra. De flesta som tränar spår för brukshundstävlingar lär hunden att plocka/apportera spårpinnarna i spåret.
Text: Morten Egtvedt
För tjänstehundar inom polis och militär är det emellertid inte direkt ändamålsenligt att få hunddregel eller bitmärken på föremål som kan vara bevismaterial (eller kanske till och med farliga/explosiva föremål). Dessa hundar lär sig därför att sitta eller ligga vid föremålen istället för att plocka upp dem.
På senare tid har denna form för markering också blivit mer populär bland ”civila” hundförare. Det är ett välkänt faktum att många bruksmänniskor har en viss tendens att kopiera ”allt” som polisen gör, men liggmarkering är faktiskt en bra markeringsform förutsatt att den är ordentligt inlärd. Man slipper ju att riskera bitmärken på spårpinnarna (även om man oavsett markering bör lära hunden att hålla fast utan att tugga). En annan bra fördel är att när hunden lägger sig vid spårpinnen ligger den mitt i spåret och behöver inte leta upp spåret igen när den skall fortsätta (även om heller inte detta innebär något stort problem att lära hunden).
Ändå har jag själv alltid varit av den uppfattningen att om du inte behöver liggmarkering är det lika bra att hålla sig till apportering i spåret. En brukshund måste ju ändå lära sig att apportera, så varför ta sig besväret att dessutom lära hunden att lägga sig vid spårpinnarna? En annan sak som jag har sett en del av, är att hundförare närmast vrålar ”ligg!” vid spårpinnarna för att få hunden att lägga sig. När man tränar in liggmarkering på detta vis, eller på andra sätt använder obehag, blir det inte särskilt förstärkande att hitta spårpinnar. Om liggmarkeringen lärts in med hjälp av obehag blir egentligen hunden utsatt för ett hot (”lägg dig, annars …”) varje gång den hittar en spårpinne. Detta ger inte särskilt säkra markeringar, och det kommer ovillkorligen att förr eller senare inverka negativt på själva spåret.
Träning med flatten ”Ergo”
För knappt en månad sedan började jag att träna spår med min nya hund, en 3-årig flatcoat som jag tog över i vintras. I början tränade jag bara godisspår (utan pinnar i spåret) för att lära Ergo att spåra lugnt och noggrant (flattar har en tendens att få väldigt bråttom om man inte tar lite hänsyn till rasen).
Ergo skall enligt planerna tränas både för brukstävlingar, till räddningshund och militär bevakningshund. I det militära krävs liggmarkering i spåret. Alla mina tidigare hundar har apporterat i spåret, och jag har alltid menat att denna markeringsform är lättast att lära in. Men en gång måste ju vara den första. Om inte annat så är det ju onekligen bra att känna till lite om liggmarkering i praktiken om folk frågar om råd, så jag började träningen med blankt papper och sund nyfikenhet.
Jag tränade i stort sett varje dag i en vecka. Sista dagen i den veckan gick hunden ett föremålsspår med 8 apporter och hunden liggmarkerade perfekt vid allihop. Jag har fortfarande en del generaliseringsträning kvar (hunden måste lära sig att liggmarkera i branta upp- och nedförsbackar, på flera olika sorters föremål osv.). Jag tycker ändå att den här träningen gick så mycket fortare än andra liggmarkeringsmetoder jag sett tidigare, att jag vill skriva lite om metoden jag använde.
Traditionell träning av liggmarkering
Det har utvecklats flera sätt att träna in liggmarkering i spåret. Några börjar med att lägga en boll, kong eller annan belöning på marken. När hunden går mot belöningen håller man tillbaka den i kopplet. Om hunden lägger sig ned säger föraren varsågod, eller vissa föredrar att gå fram och ge belöningen till hunden medan den ligger.
Andra använder ungefär samma tillvägagångssätt med godis som man sätter en plastburk över. Man håller tillbaka hunden, och när hunden lägger sig framför burken går föraren fram och tar bort burken så att hunden får godbitarna. Efterhand går man över till att lägga godis uppe på eller under spårföremålen. Till slut avlägsnar man godiset helt.
Ett tredje sätt är att kommendera hunden ”ligg” bredvid spårpinnen och belöna när hunden lägger sig. Efterhand tar man bort kommandot och belönar när hunden lägger sig bara den får syn/lukt av pinnen.
De flesta jag har sett tränar uteslutande positivt i början av denna inlärning, men vissa kommer efterhand att också ”ställa krav” på hunden genom att korrigera den med rösten eller fysiskt om hunden skulle göra fel och gripa föremålet istället för att lägga sig.
Liggmarkering med klickerträning
Jag använde inte någon av de ovan beskrivna metoderna. Eftersom jag inte hade hört att någon hade klickertränat liggmarkering förut, var jag naturligtvis tvungen att prova det. I teorin ska ju detta vara ganska lätt. Beteendet vi önskar är ligg. Den stimulus (”kommando”) som skall göra att hunden lägger sig är synen och/eller lukten av spårpinnen. Liggbeteendet skall alltså under stimuluskontroll vid syn/lukt av apporten. Då säger klickerteorin att jag först skall forma fram ett frivilligt liggbeteende utan kommando. Därefter skall jag sätta på kommandot (syn/lukt av pinne) precis som jag skulle ha gjort med alla andra ”vanliga” muntliga kommandon.
Planen var därför enkel, den behövde bara anpassas lite i praktiken.
Steg 1 – frivilligt ligg
Det första jag gjorde var att klicka och belöna när Ergo lade sig frivilligt (utan liggkommando!). Detta kunde han bra sedan tidigare, så det var bara att repetera det lite överallt, både i skogen och på appellplanen. Liggbeteendet bör vara förstärkt så många gånger att hunden utnyttjar varje ”ursäkt” för att lägga sig ned, innan man går vidare till nästa steg.
Steg 2 – lägg spårpinne på marken och stå på den
Ergo hade tidigare klickats för att plocka upp spårpinnar, fast det visade sig egentligen bara vara en fördel. Efter att ha tränat mycket på ligg tog jag en vanlig spårpinne och lade den synlig på marken framför honom. Jag satte foten på änden av pinnen så att han inte skulle lyckas plocka upp den även om han försökte. Efter att ha provat några sekunder lade han sig rätt ned istället (inte så konstigt eftersom detta beteende hade blivit förstärkt många gånger strax innan) – KLICK & belöning! Detta upprepades några gånger tills han lade sig framför spårpinnen direkt. Jag stod rakt framför hunden på så vis att när han lade sig hamnade pinnen mitt emellan hans framtassar, ungefär där jag helst ville ha den.
Steg 3 – lägg spårpinne på marken UTAN att stå på den
Så lade jag spårpinnen på marken utan att stå på den. Första gången försökte Ergo att plocka upp den. Då tog jag pinnen lugnt ur munnen på honom och lade ned den på marken igen. Detta upprepades en gång till, men tredje gången lade han sig utan att röra pinnen – KLICK & belöning. Detta upprepades tills det lyckades varje gång, och det tog inte många minuter. Nu hade Ergo lärt sig att det var dumt att röra spårpinnen, utan att jag hade behövt hålla tillbaka honom i kopplet, säga ”nej” eller korrigera på annat vis. Han hade fått chansen att prova och att misslyckas och kommit på att det var enklast att lägga sig direkt – utan att röra spårpinnen.
Steg 4 – perfektion av liggmarkeringen: Pinnen mitt emellan framtassarna!
Så här långt var det bara en slump att Ergo hade lagt sig så att spårpinnen hade hamnat mitt emellan framtassarna. Han hade ju bara lagt sig där det var enklast att lägga sig, och spårpinnen råkade hamna på rätt ställe.
Nu började jag att perfektionera detta så att han ”med flit” skulle lägga sig med spårpinnen mellan framtassarna. När Ergo låg med pinnen mellan tassarna flyttade jag den till utsidan av höger (eller vänster) framtass. Samtidigt förflyttade också jag mig lite till höger, och väntade. Han blev då liggande och titta omväxlande på mig och på pinnen. Så flyttade han av en händelse den ena tassen efter mig så att spårpinnen på nytt hamnade mellan tassarna – KLICK! Så flyttade jag åter pinnen till höger, och han var tvungen att flytta tassen ytterligare en gång för att få belöningen.
I början klickade jag även när han bara flyttade på tassarna utan att spårpinnen hamnade emellan. Det viktigaste var bara att förstärka aktivitet med tassarna, så kunde jag göra tassförflyttningen mer målinriktad efterhand. Så snart han började få kläm på tassförflyttningen ökade jag kraven och klickade enbart när Ergo flyttade tassarna så pass mycket att spårpinnen blev liggande mitt emellan framtassarna.
Jag varierade med att flytta pinnen till höger och vänster, och efterhand flyttade jag den gärna 1 meter bort så att han fick kravla sig bortåt och stanna när pinnen var mitt emellan framtassarna.
Denna detalj var något av det mest nyttiga jag gjorde, för nu började Ergo att snabbt rätta in sig på egen hand om han lade sig lite fel vid pinnen. Jag behövde bara hålla tillbaka klicket några sekunder, och då flyttade han tassarna så att pinnen hamnade mellan frambenen – KLICK!
Det kan vara en fördel att jobba mycket med denna detalj. När man har liggmarkering är det inte särskilt ändamålsenligt att hunden lägger sig ”i närheten av spårföremålet”, varpå du måste finkamma 2 x 2 meter med tät ljung och snår för att komma på var pinnen egentligen befinner sig.
Steg 5 – hålla fokus på pinnen
Många tycker om att hunden ligger och stirrar på pinnen efter att den har lagt sig ned. Då blir det ännu mindre tvekan om var pinnen befinner sig. Traditionellt tränar man detta genom att ”lura” hunden att tro att belöningen ”hoppar fram” under pinnen.
När man klickertränar föredrar man emellertid att lära hunden saker istället för att lura den. Jag började därför bara att klicka när Ergo låg och tittade på pinnen medan jag stod rakt framför honom. När han förstod att han måste se ned på föremålet för att jag skulle klicka, ställde jag mig lite vid sidan om, och klickade när han fortfarande tittade framåt mot spårpinnen. Så flyttade jag mig gradvis längre bakåt tills jag kunde stå 10 meter bakom Ergo och han fortfarande tittade framåt på pinnen för att få klick och belöning. Jag ökade också gradvis tiden han måste stirra på spårpinnen innan jag klickade.
Steg 6 – göm pinnen gradvis bättre
Så här långt har jag endast tränat liggmarkeringen på en appellplan eller gräsmatta. Jag har nu kommit så långt att hunden lägger sig rätt ned med pinnen mellan framtassarna och stirrar på den tills jag klickar.
Det är egentligen synen av pinnen som ”kommenderar” hunden att lägga sig, men i ett spår skall ju endast lukten av pinnen vara nog. Jag började nu gömma pinnen mer och mer. Första gången lade jag pinnen i lite högt gräs medan Ergo tittade på. Så fick han söka upp pinnen. Första gången han lokaliserade pinnen lade han sig ned utan att röra den. En och annan gång slog gammal inlärning igenom och han försökte plocka upp den istället. Då bara jag tog pinnen ifrån honom och lade ned den i gräset igen. Snart försökte han inte det fler gånger.
Efterhand trampade jag upp en liten fyrkant på 2 x 2 meter och gömde en eller flera pinnar i rutan utan att han såg. När han så togs fram till rutan började han naturligt att söka, och när han hittade pinnen lade han sig korrekt.
Steg 7 – övergång från godisspår till pinnespår
Många som tränar godisspår får problem när de går över till spårpinnar. Ännu värre är det ofta för de som i början av träningen tränar med ”roliga” spårföremål och därefter går över till vanliga spårpinnar. Många hundar vill hellre fortsätta spåret för att hitta fler godbitar (eller det roliga slutföremålet/figuranten) än at stanna vid spårpinnarna. Problemet kan undgås genom att träna separat på markeringen av spårpinnarna (gäller både om du har liggmarkering eller apportering), och därefter introducerar spårpinnarna gradvis.
Jag körde en gradvis övergång som fungerade väldigt bra på Ergo. När jag gick godisspår tog vi gärna 3-4 pauser mitt i spåret. Där tog jag fram en pinne ur fickan och körde några liggmarkeringsrepetitioner precis som på appellplanen. Därefter fick Ergo fortsätta spåret innan vi tog en ny paus med mer markeringsträning. De första gångerna ville han (naturligtvis) gärna fortsätta på spåret, men efter 2-3 sådana spår ville han lika gärna leka ”ligg-vid-pinnen-leken” som att spåra vidare.
Först då började jag lägga spårpinnen i spåret som vanligt. Strax innan jag satte Ergo på spåret repeterade jag ett markerings-pass där han blev klickad för att lägga sig vid en spårpinne 4-5 gånger. Jag markerade spårpinnarna i spåret med snitslar för att veta exakt var de var, men det var egentligen inte nödvändigt. Ergo lade sig perfekt från första pinnen. Grundarbetet var tydligen tillräcklig noggrant gjort.
Det jag i skrivande stund jobbar med är att gömma pinnarna på gradvis svårare ställen i spåret. I tätare terräng, i branta upp- och nedförsbackar osv. Jag kommer också efterhand att låta hunden få spåra i snabbare tempo över spårpinnarna för att se om han fortfarande klarar av att markera dem.
Kan liggmarkeringen förstöra apporteringen?
Många tror att mycket träning på liggmarkering kan utgöra ett problem för apporteringen i t.ex. uppletandet. Andra tror att mycket apporteringsträning kan förstöra för liggmarkeringen. Jag tror att denna rädsla är starkt överdriven.
Ergo kunde apportera innan vi började med liggmarkeringen, och det var snarare en fördel än en nackdel, eftersom han redan hade ett visst intresse för spårpinnarna.
För att testa detta lite mer har jag under samma träningspass provat att växla mellan klick för liggmarkering och klick för att plocka upp föremålet. Först bestämmer jag mig för att klicka att hunden lägger sig vid spårpinnen 5-6 gånger. Så tar jag, för ordningens skull, fram ett annat föremål och klickar för at hunden apporterar detta en stund. Därefter tar jag fram spårpinnen och klickar på nytt enbart för liggmarkering. Hunden kommer ofta att prova ”fel” beteende ett par gånger omedelbart efter att jag har bytt kriterier, men förstår väldigt fort att vi har börjat leka en ”ny lek”. Jag kan säkert efterhand byta såhär också med samma föremål utan att det utgör något större problem.
Att lära hunden både apportering och liggmarkering är egentligen inte någon skillnad från att lära hunden både sitt och ligg, och det gör ju de flesta. Det är helt enkelt bara två olika beteenden. När du tränar både sitt och ligg kan det hända att den blandar ihop det lite i början, men om både sitt och ligg är tillräckligt grundligt inlärt utgör det inte längre något problem.
Dessutom kommer det efterhand att vara stor skillnad på situationer där hunden skall liggmarkera och apportera. I uppletandet söker ju hunden lös, medan i spåret är spårlinan ett tydligt tecken som talar om att nu är det liggmarkering som gäller. Och jag betvivlar starkt att Ergo någonsin kommer att ta sig för att liggmarkera apportbocken under en tävling. I förbindelse med apportbocken har jag naturligtvis bara förstärkt apportering, inte liggmarkering.
Det är lika lätt för hunden att skilja mellan sådana här situationer som det är för oss att förstå att vi ska göra våra behov i toan och inte i handfatet.
Om man har problem med att hunden apporterar när den skall liggmarkera eller vice versa har du helt enkelt inte tränat din hund tillräckligt bra ännu.
Sammanfattning
Jag, som tidigare egentligen inte har varit särskilt förtjust i liggmarkering, har faktiskt blivit lite småfrälst efter en veckas träning. Det gick fortare än förväntat att få markeringen att fungera i spåret, och själva träningsprocessen har varit väldigt intressant. Om jag hade tränat lika intensivt på apportering i spåret hade helt säkert detta fungerat minst lika bra, men nu har jag åtminstone provat båda markeringsformerna.
Om du överväger att träna liggmarkering på din spårhund har du flera metoder att välja mellan. Det viktigaste är att träna in markeringen positivt – om hunden inte tycker det är riktigt roligt att hitta spårpinnarna är det bara en tidsfråga innan hunden också börjar spåra sämre. Dessutom bör man göra grundarbetet noga innan man lägger ut pinnarna i spåret. Precis som med lydnadsmoment är det en fördel att dela upp spårträningen i delmoment.
Vill du lära mer?
Se webkurs om markering av spårföremål på Canisakademin.se!
