Får vi den hund vi förtjänar? |

Denna artikel sätter fokus på vilken betydelse uppfödarens avelsarbete har för oss som hundägare. Vi hundägare har fokus på hundens egenskaper – de medfödda beteenden som gör det svårare eller lättare för oss att träna hunden i den sport vi vill sikta in oss på, men även de beteenden som kan försvåra vår vardag med hunden, och som dessutom i hög grad kan påverka hundens livskvalitet. Artikeln innehåller mycket värdefull information för dig som är uppfödare, och ger samtidigt valpköpare viktig kunskap som kan vara till hjälp i valet av uppfödare och valp.

Text: Anette Matland & Maj-Brit Iden

Vad är rädsla?

Det är lätt att gå vilse i begreppsanvändandet när man ska tala om rädsla eller ängslan hos hundar. Egenskaper kan framställas positivt eller negativt beroende på vilka ord man väljer. Vi kan t ex säga att vi är otåliga, vilket antyder att vi vill få saker och ting gjorda, medan sanningen är mer i riktning av att vi ”spricker” om vi måste vänta. Det samma sker när vi ska beskriva rädsla hos hundar. De ﬂesta är överens om att överdriven rädsla hos hundar inte är särskilt önskvärt, därför använder vi mer positivt laddade begrepp (som t ex reserverad) för att understryka att hunden inte är rädd, utan helt enkelt väljer att avstå från kontakt med främmande. Det är bred enighet om att nervositet är en negativ egenskap hos hundar – därför väljer vi ord som livlig, känslig, ointresserad, för hårt bunden till föraren, m.m. Det skapar problem att försöka deﬁniera alla dessa begrepp – det vi omtalar som rädsla, fruktan och ängslan i den här artikeln är den känsla av obehag som gör att hunden rymmer, drar sig undan, vägrar att närma sig något eller ignorerar något eller någon. Det kan ﬁnnas många orsaker till att hundar gör detta, men en vanlig (och ofta översedd) orsak är att hunden upplever obehag.

Har rädsla någon funktion?

Förmågan att känna rädsla är viktig. När våra sinnen registrerar något som kan vara farligt, reagerar vi vanligtvis automatiskt för att förhindra att vi blir skadade. I många fall sker det helt utan att den medvetna delen av hjärnan kopplas in. Ett typiskt exempel kan vara när synen av en krokig kvist på marken får oss att stanna upp eller fokusera på det som kan tänkas vara en huggorm. I nästa ögonblick konstaterar vårt medvetande att det bara är en kvist. Detta illustrerar skillnaden på det icke-viljestyrda nervsystemet – själva uppmärksamhetsreaktionen och känslan av rädsla, just när våra sinnen uppfattar något som kan vara farligt, och det viljestyrda – tankeprocessen som konstaterar att det bara är en kvist (eller faktiskt en orm).

Det viktiga i det här sammanhanget är att känslan av rädsla inte är viljestyrd, att vi inte kan ”bestämma” oss för att inte vara rädda. För hunden betyder detta att den blir känslostyrd när den blir rädd, och att detta ligger över det viljestyrda beteendet, alltså att göra det som vi ber den om för att uppnå belöning. För individen är det en viktig poäng att leva så länge att den kan reproducera sig. Djur kommer jämt att konfronteras med saker de inte har upplevt tidigare. Om det är osäkert huruvida situationen är farlig eller inte, är det ofta klokast att avvakta/dra sig undan. Priset för att vara lite mer försiktig än nödvändigt kan betyda att man går miste om/hoppar över en måltid. Priset för att vara övermodig kan däremot betyda att man istället blir en måltid. Vid de tillfällen där priset för att vara försiktig är lågt, och priset för att vara utan rädsla är högt, kommer naturen vanligtvis att favorisera individer som är försiktiga. De som är övermodiga kommer inte att överleva så länge att de hinner reproducera sig (och hann aldrig bli en av våra förfäder).

Rädslan för nya saker är en grundläggande egenskap hos alla arter, och är som sådan ärftlig. Rädslan för nya saker har minskat hos våra husdjur, då det är oförenligt med de förhållanden vi förväntar oss att de ska leva under. Rädsla är med andra ord en viktig och medfödd egenskap. Det obehag som upplevs gör att de ﬂesta undviker om möjligt att försätta sig i farliga situationer. Möjligheten att kunna dra sig undan gör att individen själv kan styra och kontrollera graden av obehag (rädsla).

När det gäller husdjur (domesticerade djur) har människor genom systematiskt val av avelsdjur skapat djur som är hanterbara och som visar liten rädsla, ﬂykt och aggression jämfört med motsvarande vilda djur. Det har alltså varit möjligt att reducera rädsla genom avel. Det är otänkbart att de som i sin tid påbörjade processen med att göra hunden till husdjur har kunnat föreställa sig vår tids hundar och alla raser. Det urval som gjordes måste ha baserats på dåtidens behov och föreställningar.

Dmitry K. Belyaev var en rysk forskare som ”stod bakom” en 40 år lång studie om tamhet hos silverräv. Bakgrunden för försöket var att stenåldersmänniskor måste ha valt avelsdjur efter relativt enkla kriterier. Han menade att selektion på vänlighet mot människor samt liten aggression har resulterat i de fysiska skillnaderna vi idag ser hos vilda djur och husdjur. Husdjur är vanligtvis mindre i storlek, mer fruktsamma, har ändrat pälsfärg och pälskvalitet. Huvudformen påverkas i riktning mot rundare skalle och kortare käke, och både öron och svans har ändrat karaktär. Efter 40 år är rävarna till förväxling lika hundar, både till utseende och beteende

(Trut, 1999). Rävarna som selekterades för tamhet visade önskan om att vara tillsammans med människor, och tävlade om uppmärksamhet från djurskötarna. De slickade och nosade på djurskötarna och viftade på svansen när de blev glada eller förväntansfulla. De visade också minskad rädslerespons vid okända situationer och hade ett mer undersökande beteende. Undersökande beteende är viktigt, då detta vanligtvis förknippas med brist på rädsla.

Kan rädsla vara negativt?

Alla som har upplevt rädsla vet att det är obehagligt. De lyckligt lottade av oss är bara rädda för saker som är farliga. Andra har inte lika stor tur, och är rädda för saker som strängt taget inte är så farligt, som t ex att ﬂyga. Alla vet att ﬂyga är ett relativt tryggt sätt att transportera sig på, men det hindrar inte dem som har ﬂygskräck att uppleva starkt obehag. Det är alltså inte förnuftet som styr detta. De riktigt oturliga är rädda för ofarliga saker som det är svårt att undvika eller kontrollera, t ex social interaktion med människor som inte vill dem något ont. Det är helt okej att hundar är rädda för vissa saker, men precis som med oss blir det problematiskt om hunden är rädd för vardagliga saker som inte är farliga. Detta kan bl a vara främmande människor, främmande miljöer, andra hundar, höga ljud, m.m. Å andra sidan är de inte rädda för sådant de borde vara rädda för, t ex bilar i hög fart eller huggormar.

Vi kan på så sätt säga att några av de saker hundar ofta är rädda för inte längre har någon funktion. De erfarenheter hunden får påverkar rädslans utveckling, och de strategier den utvecklar för att undvika rädsla kan förorsaka olika beteendeproblem. Nutidens hundhållning gör att hunden har små möjligheter att själv kontrollera vad den utsätts för. De små tecken på undvikande som är de första signalerna på att hunden upplever ett obehag är lätta att överse. För hunden är konsekvensen den, att den inte själv kan styra sin rädsla genom att välja avstånd och hastighet för tillnärmande. Den tvingas därför att uppleva starkare rädsla och mer obehag än den själv skulle ha valt att utsätta sig för.

Ärftlighet – olika studier

Det ﬁnns efterhand mycket dokumentation som visar att olika beteenden eller benägenhet att vilja utveckla ett beteende har en ärftlig komponent. I detta sammanhang är det viktigt att skilja mellan begreppen ärftlig (som betyder att den aktuella egenskapen har en genetisk komponent) och arvbarhet. För egenskaper som styrs av några få gener är det lätt att skaffa sig översikt över hur nedärvningen sker. För egenskaper som styrs av många gener är detta omöjligt. I sådana fall kan man använda arvbarhetsestimater. Arvbarhet är ett statistiskt begrepp som talar om hur mycket av den variation man ser (i en egenskap) i en population som beror på arv.

För att man ska kunna beräkna arvbarheten (h2) måste man ha ett relativt stort antal individer, och man måste ha kännedom om släktskapet dem emellan. Om arvbarheten är 0 betyder det att inget av den skillnad man ser mellan individer beror på arv – m.a.o. all variation beror på miljö. Arvbarhet på 1 betyder att all variation beror på arv. Generellt räknas arvbarhet på 0,2 eller mer som höga siffror för beteendeegenskaper. Arvbarhet på 0,1-0,2 räknas som moderat. Arvbarheten är alltså ett mått på hur snabbt man kan förändra en egenskap genom avel. Det kan vara värt att observera att miljö i denna bemärkelse måste ses som hela variationen från extrem vanskötsel till den perfekta tillvaron, så att man inte hänger upp sig på pyttesmå detaljer i hundens liv.

1995 genomförde Morten Bakken och Odd Vangen en undersökning som omfattade bl a schäfer, golden retriever, collie och belgiska vallhundar (Groenendael och Tervuren) där arvbarheten för rädsla mot främmande och rädsla för höga ljud har angetts till 0,36 och 0,36. Se i övrigt Gry Löbergs artikel på annan plats i tidningen för ytterligare detaljer. Arvbarheten på de olika MH-momenten varierar mellan 0,06 och 0,19. För rädsla är arvbarheten 0,12-0,14, medan nyﬁkenhet (förmågan att kunna uppsöka momenten) ligger mellan 0,12-0,18. (Rapport om projektet Avel för mentalt friska hundar, SKK).

Ruefenacht et al. (2002) har gjort en översikt över arvbarhetsestimater från olika undersökningar. Översikten visar bl a att Goddard och Beilharz har uppmätt arvbarhet för nervositet till 0,58, och till 0,46 för rädsla. Sådana undersökningar är inte utan vidare jämförbara, men ger tillräcklig information för att det ska vara befogat att ta hänsyn till dessa egenskaper i avelsarbetet.

Avelsarbete

När det gäller hundar har vi så att säga fullständig kontroll över vilka hundar som används i avel. På gott och ont är det vi som bestämmer hur hundarna ska vara, vare sig det är dalmatiner med prickarna på rätt ställe, eller IPO-hundarna som ska ha ett fullt, fast bett. Vi har makt och medel att kunna forma de hundar vi vill, och därmed ett ansvar att avla på hundar som är lämpade för det liv de är tilltänkta. Vår utgångspunkt är att alla hundar oberoende ras och tilltänkt bruksområde ska fungera i det samhälle de ska leva i.

Överdriven rädsla är ett stort välfärdsproblem för hunden och gör hunden mindre i stånd att vara till glädje för sina ägare. Risken ökar även att den ska utveckla rädsleaggression så att den utgör en fara för sin omgivning. Inte alla rädda hundar biter, men de ﬂesta hundar som biter är rädda.

Rädsla för främmande människor och hundar, osäkerhet i främmande miljöer och rädsla för höga ljud (skott, åska, fyrverkeri) är några av de saker som reducerar hundens välfärd. Detta är utmanande för ägare att tackla, och det minskar hundens potential som brukshund. Hundvärlden är splittrad när det gäller att bedöma huruvida beteende eller benägenhet att utveckla ett beteende är ärftligt. Rasskillnader omfamnas och rasentusiaster pratar sig varma om det de menar är positiva drag hos rasen. Reella rasskillnader måste vara ärftliga, annars hade de inte existerat. När det blir tal om mindre önskvärda egenskaper (dvs egenskaper som man inte vill att man associerar till sin ras) är det mycket svårare att få acceptans för att dessa kan vara ärftliga. Detta är svårt att förstå, då det mest rationella för en rasentusiast borde vara att göra rasen så bra som möjligt.

Det verkar vara en viss enighet om att vissa egenskaper, som överdriven rädsla, inte är önskvärda. Genom att inta ståndpunkten att dessa egenskaper inte är ärftliga, har man frikänt rasen och uppfödaren, och valpköparen sitter kvar som förloraren! De av oss som haft turen att ha bra, väl fungerande hundar kan i hög grad tacka bra uppfödare för det. Vårt huvudargument är inte att uppfödarna gör ett dåligt jobb, men att de på populationsnivån hade kunnat göra ett bättre jobb. För hundarna, så att ﬂera kan få ett liv utan sjukdom, rädsla och aggression; för ägarna, så att ﬂera kan få glädjen av att ha en hund som fungerar, och för omgivningen som hade kunnat bli besparad bett och andra skrämmande upplevelser.

Det är lätt att skylla på de ”oseriösa” uppfödarna – de som bara är ute efter pengar. Dessa ﬁnns otvivelaktigt, men även välmenande uppfödare producerar för rädda hundar, och ofta är det inte mot bättre vetande. Vår upplevelse är att det på en teoretisk nivå råder enighet om att överdriven rädsla inte är önskvärt. Problemen uppstår i det faktiska valet av avelsdjur. Som hundägare kan vi tycka att vår egen hund är den bästa och vackraste av alla – som uppfödare kan vi inte tillåta oss den lyxen. Som visats ovan, ﬁnns det goda skäl att utgå ifrån att viktiga mentala egenskaper, som t ex rädsla, är ärftligt.

Det kan vara många orsaker till att detta i tillräcklig grad inte tas hänsyn till:

Andra egenskaper är viktigare i avelsarbetet, t ex utställningsresultat.

Man har en, eller bara några få hundar och vill bli uppfödare med dessa som utgångspunkt. Kriteriet för att bli avelshund blir då att den aktuella hunden har lyckats få oss som ägare.

Uppfödaren är inte själv kapabel att bedöma hundens mentala egenskaper. Detta låter brutalt, men det enda som krävs för att bli uppfödare är att lyckas få två hundar att para sig. Man blir inte populär av att säga något sådant, och vi menar inte att detta beskriver uppfödare i allmänhet. Som bekant ﬁnns det två sidor av samma sak. Många uppfödare har sin första hund och gör sig till talesman för rasen utan att veta tillräckligt om vare sig hundar i allmänhet eller rasen i synnerhet. Ingen blir expert på hundar genom att läsa en rasstandard.

Man lägger ”ribban” efter egen ras. Det är lätt att vänja sig vid svagheter i sin egen ras, så att man bedömer egenskaper endast med utgångspunkt i den egna rasen. För de raser som sliter med för mycket rädsla kan detta göra det svårt att komma vidare. Just för att alla är lika rädda blir detta det normala.

Orsaken till att hunden är rädd beror på negativa upplevelser. Detta kan naturligtvis vara fallet, men det är omöjligt att veta för en enskild individ. Hundar som visar rädsla i normalt förekommande situationer bör därför inte användas i avel. Att skylla på negativa upplevelser eller på valpköpare är ofta att sticka huvudet i sanden. Hundar utsätt för negativa upplevelser hela tiden antingen vi vill det eller ej, men de ﬂesta tål en stöt och går vidare, en erfarenhet rikare, men utan varaktiga men. Hundar som är så känsliga att en olycklig episod leder till ett liv i rädsla ska inte användas i avel.

Uppfödare tror inte på att (oönskade) beteendeegenskaper är ärftliga. På samma sätt som vi (i Norge) har så kallade klimatskeptiker, har vi ”beteendeärftlighetsskeptiker”. Det är klokt att vara skeptisk, men att vara så skeptisk att allt måste bevisas med 100 % säkerhet kan bli kostsamt.

Uppfödare tror inte att mentaltester ger viktig information. På detta kan vi svara att det är väl dokumenterat att t ex MH säger något om hur hunden fungerar till vardags (Svartberg, 2005). Mentaltester är inte perfekta, men vi måste akta oss för att låta det bästa bli det godas ﬁende. Skulle det visa sig att uppfödare inte är överens med domaren, ﬁnns det full möjlighet till det. Fördelen för valpköparen är att båda uppfattningarna görs tillgängliga.

Vissa uppfödare menar att det kan vara lättare att ha lite rädda hundar. De är ofta mindre nyﬁkna och mer passiva i främmande situationer såvida de inte utvecklar rädsleaggression. Detta är enligt vår uppfattning en farlig väg att gå, då detta alltför ofta bottnar i rädsla och inte i brist på intresse.

Som tur är ﬁnns det en ganska enkel lösning på alla dessa problem – nämligen att tillrättalägga för en enhällig, kvaliﬁcerad och offentlig bedömning. Detta hedrar de seriösa och goda uppfödarna, och avslöjar de som inte håller måttet. När det gäller utseende är objektiviteten i viss mening tillvaratagen i form av utställningsresultat. Vid hälsoproblem är det i många fall möjligt att införskaffa objektiv information genom olika hälsoregistreringsordningar (HD, ögonlysning, osv).

När det gäller hundens mentala egenskaper ﬁnns det också möjlighet att få en objektiv beskrivning, nämligen genom mentaltester (MH, MT, funktionsanalys, BPH m.m.) samt olika bruksprov. Många jakthundsklubbar och vallhundsklubbar har varit duktiga på att ställa brukskrav till avel på sina raser, och på så sätt lyckats ta tillvara hundens mentala egenskaper. I Sverige har en omfattande testapparat gjort det möjligt att mentalbeskriva och testa de raser som Svenska Brukshundklubben ansvarar för. Förutom att mäta viktiga egenskaper hos potentiella avelsdjur har alla dessa mätningar en sak gemensamt – resultaten är offentliga. Bruksspeciﬁka prov är utmärkt för de raser som har sådana, men till liten nytta för andra. Mentalbeskrivning (MH) (för brukshundraserna) och Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund (BPH) (för andra raser) är ett utmärkt verktyg för att beskriva viktiga mentala egenskaper hos hundar och göra resultaten allmänt tillgängliga. Om man tycker att arvbarheten är låg för de egenskaper som mäts på MH, är det värt att uppmärksamma att de är på nivå med det som mäts på t ex olika jaktprov. Det är tämligen uppenbart att det avelsarbete som har gjorts på jakthundar och vallhundar har lett till att de i genomsnitt är bättre jakt- och vallhundar än raser som inte är avlade för detta.

Hundens mentala egenskaper är något av det viktigaste för att den ska fungera i vardagen, och de ﬂesta valpköpare är fullständigt prisgivna uppfödare när det gäller att bedöma föräldradjurens lämplighet som avelsdjur. Detta är inte ett försök att misstänkliggöra uppfödarna, utan ett argument för att skapa öppenhet och insyn, på samma sätt som vid bostads- och bilköp. Få bostadsförsäljare och bilförsäljare är banditer, men det är enklare för alla att den nödvändiga informationen ligger på bordet före köpet.

Som uppfödare säljer man en vara, och eftersom valpköparen är den som betalar, har man krav rätt att ställa krav på att få relevant information om den hund man köper. Vi är de första att erkänna att det ﬁnns dåliga hundägare. Men det ﬁnns också väldigt många bra hundägare som köpt grisen i säcken. Den relevanta frågan är inte om en hund hade haft mindre problem om den hade levt i en perfekt värld. Alla som har sett sig omkring vet att det går tretton på dussinet av tämligen medelmåttiga hundägare som har lyckliga, väl fungerande hundar. De som föder upp hundar som kräver en perfekt miljö för att kunna fungera bör göra detta klart för potentiella köpare. På så sätt kan vi som inte är perfekta få möjligheten att glädja oss över en hund som fungerar i ett normalt liv!

Referenser

Per Arvelius, 2005. Genetisk och etologisk analys av vallningsbeteende hos border collie

Bakken, M., och Vangen, O., 1995. Behaviour in dogs; Heritability and breed differences, 7th International Conference on Human-Animal Interac-tion

Silvia Ruefenacht, Sabine Gebhardt-Henrich, Takeshi Miyake, Claude Gaillart. A behavior test on German Shepherd dogs: Heritability of seven different traits.

Kenth Svartberg, 2005. A comparison of behavior in test and in everyday life: Evidence of three consistent boldness-related personality traits in dogs. Applied Animal Behavior Science, 91, pages 103-128.

Lyudmila N. Trut, 1999. Early Canid Domestication: The Farm-Fox Experiment.