Är klickerträning nytt för dig och din hund? Då kommer här lite läsning för dig. Först skriver Catja B. Pedersen om vad det innebär att vara ett crossover-ekipage, och sedan har vi fått två erfarna hundtränare att berätta om sina erfarenheter av att byta strategi. Vi avrundar med en berättelse om hur en erfaren klickertränare nådde framgång med en crossover-hund. Alla ger de goda råd och tips på vägen. Vi hoppas att du hittar något användbart för just dig!
Text: Catja B. Pedersen
Crossover-hundar är ett begrepp som ofta används i klickertränings-sammanhang (här definierat som träning utan påverkan, med en markör och utan obehag). I korthet betyder begreppet att hunden bytt från att ha tränats med en träningsstrategi till en annan. Därför finns såväl crossover-hundar som crossover-tränare inom alla sorters träning. Den typ vi koncentrerar oss på här är hundar som tidigare tränats på ett annat sätt än med klickerträning.
Vad innebär det för hunden?
Många hundar har under lång tid fått förstärkning för att passivt vänta på en signal eller någon form av hjälp från hund-
tränaren. När tränaren då bestämmer sig för att börja träna frivilliga beteenden med sin hund, blir han/hon ofta frustrerad över hundens bristande förmåga att ta initiativ. De upplever att hunden bara sitter eller står eller sitter och glor på dem. Det som händer är att hunden genom tidigare erfarenheter har lärt sig att det absolut inte lönar sig att utföra beteenden som tränaren inte bett om, ochdärför väntar den.
Hunden behöver absolut inte vara tränad med obehag för att vara passiv. Men om hunden har tränats med hjälp av obehag undviker den oftast att ta initiativ eftersom den har erfarenheten att det leder till bestraffning. En hund som är tränad övervägande positivt genom hjälper och lockande kan också vara passiv, men det är av en annan anledning. Det lönar sig helt enkelt inte att göra något som inte efterfrågats. Hunden har aldrig lärt sig att ta initiativ. Situationen för hundarna skiljer sig åt, men resultatet är detsamma: En hund som är passiv i inlärningssituationen!
När tränaren då bestämmer sig för att hunden ska lära sig att erbjuda beteenden sitter hunden ofta bara passiv, eftersom den ju saknar erfarenhet av att den oftast själv kan kontrollera situationen och belöningsfrekvensen. Att hunden bara sitter passiv är inte ett uttryck för att den är ”korkad” eller att träningsformen inte passar just den hunden. Det är bara ett resultat av tidigare träning. Som tur är upptäcker de flesta hundar ganska fort att det faktiskt lönar sig att ta initiativ, och de allra flesta hundar älskar den här träningsformen.
Nackdelar med att byta till klickerträning
När hunden lärt sig att erbjuda frivilliga beteenden upplever man ofta att det kommer en massa mindre önskade beteenden med på köpet – man öppnar så att säga Pandoras ask. Alla de beteenden som har legat undertryckta i hundens repertoar dy-
ker upp och hunden testar för att se om de lönar sig. En del hundar blir små monster.
Men ganska snabbt upptäcker hunden vilka beteenden som fortsatt inte lönar sig. Om man inte är skicklig på att strukturera sin träning, det vill säga att ha koll på sin tajming, sina kriterier, förstärkningsfrekvensen och förstärkningskvalitén, finns det också en risk att frustrera sin hund.
Utöver att det lätt kan bli frustrerande för hunden när man byter inlärningsstrategi, kan det också lätt bli frustrerande för tränaren. Många börjar med de allra bästa intentioner att inte ”göra som de brukar”, men när hunden då inte riktigt gör som förväntat krävs det en hel del envishet för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Det är väldigt lätt att falla tillbaka i gamla vanor och försöka hjälpa hunden en bit på vägen genom att använda någon form av locka/lura-träning, eller ta lite i kopplet för att guida hunden. Det är kända hjälpmedel som mycket riktigt fungerar (på kort sikt), och att lyckas är så klart enormt förstärkande för hundtränaren, framför allt om man är helt ny som klickertränare och inte har tillräcklig erfarenhet för att lösa utmaningarna.
Det kan därför vara bra att hitta en träningskompis som kan hjälpa till med ett par extra ögon, och säga till att det är dags att ta en paus om tränaren börjar visa tecken på irritation och frustration. Irritation sitter nämligen ofta ihop med straff och obehag i träningen, och eftersom hunden är väldigt uppmärksam på våra små signaler och snabbt kopplar ihop saker (till exempel att irritation sitter ihop med korrigeringar), är det viktigt att rensa bort dessa små signaler från träningen även om det är svårt! De gamla vanorna har upprepats många gånger och det kräver många repetitioner innan man har ersatt dem med andra.
Man måste också vara förberedd på att man i början ganska lätt faller till föga och använder korrigeringar ett par gånger. Det kan vara en djupt ingrodd vana och plötsligt exploderar man kanske bara, trots alla sina goda intentioner. Man bör dock vara uppmärksam på att det inte händer alltför ofta eftersom man då halkar långt bak i processen och hunden tyvärr heller inte lär sig att det är ofarligt att ta initiativ. Man kan ju istället öva sig på att sparka på närmaste träd om man känner att frustrationen tar över…
Det är viktigt att förstå att sådant som tidigare blivit inlärt med hjälp av fysisk påverkan och obehag behöver läras om igen. Det är inte effektivt, och kan också vara helt omöjligt, att använda sig av ett beteende i sin klickerträning om det beteendet tidigare blivit inlärt helt eller delvis med obehag. Detta beror på att kommandot för beteendet fungerar som ett hot (eftersom det betyder ”gör detta, annars…!).
Detta är framförallt ett problem när man baklängeskedjar moment eftersom signalen i kedjan ska fungera som ett ”klick” för det beteende som precis utförts. Ett exempel: Om ”ligg”-kommandot i kedjan ”utgångsposition – fritt följ – ligg – inkallning” är inlärt med hjälp av obehag kommer det inte att göra någon nytta att det fria följet och inkallningen är positivt tränade. Det fina fria följet kommer att bestraffas av ligg-kommandot. För att alla delarna i kedjan ska bli förstärkta av beteendet som ligger före är det viktigt att alla delar är positivt inlärda.
Men när vi nu har listat alla dessa biverkningar, är det också viktigt att komma ihåg att det bästa som kan hända när man står där med sin hund, klicker och godis, är att det rent faktiskt lyckas – hunden börjar ta initiativ. Något av det mest förstärkande för tränare med crossover-hundar är att se när hunden börjar ändras från att vara en passivt väntande hund till en aktivt erbjudande och kreativ träningspartner. När det väl händer blir de allra flesta kvar i att träna utan att direkt påverka hunden.
Hur kan det se ut i verkliga livet?
Om din hund ska lära sig att gå linförighet fint kan du välja att gå med godis (eller en boll) i handen och ha den framför hundens nos. Hunden följer efter godiset och får en godbit då och då. Så fort den svalt godiset fortsätter den att förfölja godiset eftersom den genom att hålla nosen nära handen har stor chans att bli belönad. Den här metoden är ganska harmlös. Hunden upplever inget obehag men lär sig heller inget annat än att följa efter godiset. Med andra ord heter övningen ”följ efter godiset” istället för linförighet.
Problemet med den här metoden är att när hunden ska gå längre sträckor på tävlingar förstår den ganska fort att det inte finns något godis i handen, såvida man inte har lagt ner mycket tid och varit skicklig på att successivt minska på hjälpen. Efter ett fåtal tävlingar märker hunden att det inte lönar sig att följa sin tränare på tävlingar. Ofta vill man också röra sig annorlunda på tävling där man förväntas gå med händer och armar på ett naturligt sätt, och inte med armen på magen som om man plötsligt fått ont. Hunden känner inte igen momentet när tränaren håller händerna längs sidorna eftersom övningen för hunden kännetecknas av att föraren har handen framför näsan på den. Därför börjar hunden ofta släpa efter, nosa, titta sig omkring, och så vidare, då det inte lönar sig att vara uppmärksam när inte hjälpen med godiset finns där. Dessa hundar kan bli mer och mer uppgivna ju längre fram ekipaget kommer i programmet. Hunden har helt enkelt blivit förstärkt för att vara passiv, och därmed beroende av att få hjälp, och förstår inte vad den ska göra när hjälpen inte finns där. Dessutom har den kanske inte heller lärt sig att följa under en längre tid innan belöningen kommer.
Ett annat sätt att lära in samma övning är att korrigera hunden när den inte är på rätt plats. Då rycker hundtränaren hunden i halsbandet och ropar ”FOT” om hunden är ur position. Hunden lär sig på detta sätt vilken position det inte lönar sig att befinna sig i och var den får ”vara i fred”. Problemet med det här är i mina ögon att hunden inte lär sig att hålla positionen för att den tycker om det, utan för att den är på sin vakt och vill undvika ett obehag. Även om tränaren väljer att berömma hunden och eventuellt också belöna den när den är i rätt position, arbetar hunden aldrig för att få sin belöning utan bara för att undvika obehaget; positiv förstärkning kan aldrig trumfa bestraffning.
Hundens beteende är inte ett uttryck för att den tycker om att följa sin förare, utan hunden gör det bara för att det är obehagligt att låta bli. Den har inget alternativ. Ofta säger dessa tränare saker som: ”Hunden har förstått att jag inte kan ta i den på tävlingar, så den har förlorat respekten”. Positiv bestraffning är inte nödvändigtvis sparkar och slag, utan även koppelkorrigeringar, höjd röst, och så vidare.
Liksom hunden som tränats med lock- och hjälp-metoder blir hunden beroende av hjälpen, eftersom den först och främst fått ”hjälp” att förstå vad som är fel. Hjälpen kan bestå av koppelryck, höjd röst, slag eller mycket värre saker. Dessa hundar går ofta jättefint under säsongens första tävlingar, men märker sedan plötsligt att tränaren inte använder bestraffning på tävlingar (som tur är leder det till diskvalificering).
Eftersom dessa hundar är vana vid att få veta när de gör fel kommer de att uppfatta det som att det de gör är rätt. De kan komma att hitta på all världens grejer under momentet, eller kanske helt enkelt göra det de har allra mest lust att göra; nosa eller dylikt. Det kan vara lite svårare att byta träningsstrategi med dessa hundar. Inom klickerträningen använder vi ju möjligheten att ta bort något som hunden gärna vill ha (negativt straff) för att informera om att något var fel. Men många av dessa hundar har vant sig vid att när föraren inte ingriper betyder det att det de just gjorde var korrekt (negativ förstärkning – ett obehag upphör), och om de gör fel så kommer korrigeringen. Så när vi låter bli att belöna dessa hundar för att signalera ”försök igen”, liknar det deras gamla signal för ”rätt” eftersom hunden inte upplever att belöningen uteblir, utan primärt upplever att inget obehagligt händer.
Med dessa hundar är det otroligt viktigt att föraren lyckas strukturera träningen så att hunden lyckas och därmed upplever många klick och belöningar (positiv förstärkning) på relativt kort tid. Man ska också vara väldigt försiktig med att använda en felsignal med sådana här hundar. Även om man bara är ute efter att förmedla “fel-försök igen” och låter bli att belöna, riskerar man att hunden uppfattar det som om en korrigering är på väg (om föraren är irriterad) eller förlorar tilltron till att det lönar sig att erbjuda beteenden. Man bör därför inte introducera någon felsignal innan hunden är helt säker på att det är riskfritt att misslyckas.
Om man istället använder sig av frivilliga beteenden kommer hunden att uppleva att det lönar sig att vara i korrekt position. Hun-
den blir inte guidad till rätt position utan får själv hitta den. Det hunden själv har kommit på kommer den att komma ihåg i mycket högre grad. Man börjar med att göra det lätt för hunden, till exempel så att den bara följer benet i 1-2 steg och att man markerar det. Hunden ska lära sig att det verkligen lönar sig att följa förarens knä vad som än händer. Om man väljer denna träningsstrategi låter man bli att belöna hunden för 10 halvdåliga steg och väljer istället att belöna vid 1-2 steg där hunden går i rätt position och med god kontakt. Man belönar både beteendet och hundens initiativ och lust att träna. Om hunden har svårt med något av detta ordnar man situationen så att det blir lätt för hunden att göra rätt. Med den här sortens hundar kan man baklängeskedja stora delar av linförigheten och man ser ofta hur hunden blir allt ivrigare ju längre fram i övningen de kommer. De har nämligen lärt sig att belöningen kommer först när de gått fint hela vägen. Den värsta konsekvens som kan inträffa till följd av deras beteende är att de blir av med möjligheten till belöningen om de nosar, släpar, etc. Man får då enkelt en hund som går linförighet glatt, frimodigt och ivrigt.
Hunden lär sig vilket beteende vi är ute efter, respektive inte vill ha, genom de fyra olika konsekvenserna – positiv förstärkning, negativ förstärkning, positivt straff och negativt straff. En hund som tränas med en locka/lura-metod (positiv förstärkning + mycket hjälp) kommer alltså inte uppleva en lika stor förändring i träningen som den hund som är tränad med positivt straff.
Hur får man då hunden att erbjuda önskvärda beteenden?
Hunden behöver först och främst lära sig att det lönar sig att ta initiativ, och att den själv har kontroll över situationen och hur ofta belöningarna dyker upp. Många använder en låda, target eller liknande för detta. Det kan vara en mycket bra början då hunden ändå ofta själv vill undersöka föremålet när det presenteras. På det viset får man enkelt beteenden att klicka för. Personligen undviker jag dock gärna att detta är den första övning som crossover-hundar lär sig, eftersom man genom att placera ut föremålet har en signal för att börja jobba som dessa hundar ofta är väldigt beroende av. Bara om jag verkligen har svårt att få hunden att göra något alls, sätter jag igång en ”hundra saker att göra med en låda”-lek eller dylikt som det allra första träningspasset.
Om klickern är betingad för hunden föreslår jag istället att du tar på dig din träningsväst (det är också en signal i sig, men du behöver ju ha ditt godis någonstans och du får inte ha det i händerna) och ställer dig i ett lugnt rum där hemma. Badrummet och hallen är ofta bra val eftersom där inte finns så många andra spännande grejer för hunden att sysselsätta sig med. Ställ dig i din valda träningsposition, håll dig helt passiv och bara klicka och belöna för all aktivitet.
I början sitter hunden kanske bara passiv och tittar, men så fort du fått in ett första klick kan du kasta godbiten så att hunden måste resa sig för att ta den. Så fort hunden vänder sig om för att titta på dig klickar du igen, och så vidare. Det upprepar jag 20 gånger (du kan eventuellt räkna upp 20 godbitar i förväg) – alltså, klicka för allt: Kontakt, flytta på en tass, vrida på huvudet, och så vidare. Sedan avslutar jag passet genom att lämna rummet. Upprepa det här 3-5 gånger under en dag och klicka för allt.
När du upplever att hunden börjar förstå att den kan styra när du klickar och kan erbjuda lite olika beteenden, kan du byta rum till vardagsrummet. Först när hunden kan erbjuda olika beteenden i vardagsrummet hade jag valt att ta fram föremål som en target och en låda. Det här tycker jag är ett mycket effektivt sätt att få hunden att förstå att den har kontroll och att det är sådant den gör som framkallar klicket.
Fler frivilliga beteenden än du tror
De allra flesta hundar har ändå en del ganska stabila beteenden som de erbjuder frivilligt. Att hoppa upp på bordet är ett frivilligt erbjudet beteende som har potential att leda till jackpot för hunden. Om hunden har blivit förstärkt för detta beteende genom att framgångsrikt kunna ta något från bordet, kommer den att komma ihåg beteendet och gärna försöka upprepa succén. Det lö- nade sig ju fint! Hundens eget initiativ ledde till något värdefullt.
Det behöver inte vara extrema beteenden på något sätt – att buffa in sitt huvud under en arm är ju till exempel ett beteende som ofta leder till belöning i form av gos och mys. Många hundägare klappar automatiskt om sina hundar om de buffar in sina huvuden under armen. Det är sällan ett beteende som ägaren har lockat fram eller på något annat sätt försökt lära hunden, utan oftast ett beteende som hunden själv hittat på och lärt sig att det lönar sig. Med andra ord är det ett frivilligt beteende. Även om hunden av och till blir avvisad, kanske av en sur röst (om ägaren till exempel har ett glas i handen vars innehåll hotar att hamna på soffan), leder beteendet ofta till det önskade resultatet och hunden kommer både gärna och ofta att erbjuda beteendet igen. Beteendet upprätthålls alltså av effektiv variabel förstärkning. De allra flesta kan nog hitta många frivilliga beteenden på sin hunds beteenderepertoar – såväl önskade som oönskade.
Sammanfattning
Det är knepigt att få hunden att erbjuda beteenden i början, men håll ut – din hund kommer att belöna dig. Om du byter träningsstrategi behöver du vara medveten om att såväl du som din hund kan uppleva frustration. Gör upp en plan.
Beteenden som tidigare blivit tränade med hjälp av obehag behöver tränas om och plockas fram som frivilligt erbjudna beteenden, så att straff som tidigare förekommit i träningen inte plötsligt förorenar din träningsprocess.
Källa
Lydnadsträning i teori och praktik, Cecilie Køste och Morten Egtvedt