Vilken sorts retningar är bäst att använda i sökinlärning? Ljud, syn, vittring…? Hur mycket och hur länge bör man använda retningar? Är det ”farligt” att använda för mycket? Och hur mycket är för mycket…? Detta är frågor som intresserar de allra flesta hundförare som tränar sök.
Text: Morten Egtvedt
Jag upplever att väldigt många hundförare helst inte vill använda påverkan överhuvudtaget. Jag tror att många nästan känner det som ett personligt nederlag varje gång de måste använda hjälp.
På ett sätt är detta ett förnuftigtförhållningssätt. Alla typer av hjälp kan under bestämda förhållanden leda till hjälpberoende, så man ska inte överdriva användandet av påverkan. Men HUR man använder påverkan är ofta mycket viktigare än HUR MYCKET.
För denna motvilja mot att använda påverkan leder också till väldigt mycket dålig sökträning.
Det är kanske något förvirrande att höra en klickertränare uppmana till mera användande av påverkan, så därför förklarar jag lite närmare…
Vad är det som ofta sker när hundföraren inte till något pris vill använda påverkan? Här kommer några observationer:
- Hunden går inte rakt/tillräckligt långt ut, och hittar inte figuranten. Ofta blir då hundföraren tvungen att köra en påverkan när hunden ska skickas nästa gång för att få ut den på samma ställe. Vad lär sig hunden av detta? När det inte är påverkan hittar jag inte, när det ÄR påverkan hittar jag lätt. OCH, om jag först går ett kort och dåligt slag, får jag hjälp så att det sedan blir lättare. Det hade i sådana fall varit mycket bättre att köra påverkan vid FÖRSTA FÖRSÖKET.
- När hunden skickas utan påverkan innan den är redo för det, kommer den ofta att försöka hitta enklare lösningar. Detta kan ofta vara att leta efter spår, eller göra ett slag bakåt där figuranten låg förra gången, och om möjligt spåra därifrån. Sker detta många gånger ger man sig snabbt problem som det kan ta lång tid att lösa.
- Hundförare som inte vill använda hjälp från figuranten, gör ofta hunden ännu mer beroende av olika sorters hjälp FRÅN DEM SJÄLVA istället. De står och pekar ut i skogen i en minut innan de släpper hunden, de dunkar den i sidan, ropar ”hallå” ut i skogen, de följer efter hunden flera meter ut i terrängen, osv, osv. Som klickertränare ser jag mycket hellre att hunden snabbt och frivilligt sätter sig i utgångsställning när hundföraren ställer upp sig med fronten mot skogen och därefter får en liten påverkan, än att hundföraren tjatar och tjatar och därefter hetsar, styr, pekar och väntar länge innan hunden skickas utan påverkan. Det sista är MYCKET mer beroendeskapande!
- När man känner stor motvillighet mot att använda påverkan, kommer hunden oftare att misslyckas (inte hitta någon figge alls i slaget, och/eller hitta figgen med hjälp av spårning, och/eller hitta figgen på andra sätt än att söka rakt ut). Att minst 80 % av skicken blir lyckade är mycket viktigt i söket – kanske ännu viktigare än vid lydnadsträning. I söket kan vi inte lika lätt hålla tillbaka belöningen om hunden gör fel. Figuranten ligger där ute på ett bestämt ställe, och när hunden har skickats är saken (till viss grad) utanför vår kontroll. Baserat på tidigare erfarenhet kan vi bara gissa oss till hur hunden springer när vi släpper den. Duktiga hundförare är riktigt duktiga på att förutspå detta och är dessutom inte rädda för att köra en påverkan i situationer där de bedömer oddsen som dåliga. Om man inte har så mycket erfarenhet, kommer man enligt min åsikt att tjäna på att hela tiden ligga på den säkra sidan. Om du inte är villig att sätta 10 armhävningar på att hunden går rakt om du skickar den utan påverkan, är det mycket bättre att använda hjälp (ljud, syn, vittring – använd det som passar bäst på just det skicket). Efter påverkningen kan du gärna ta undan hunden en liten stund innan du skickar den, eller eventuellt sätta den på andra sidan av stigen och köra en flying. Genom att låta det gå lite tid mellan hjälp och skick, blir det egentligen väldigt liten skillnad på med/utan påverkan, och risken för hjälpberoende är väldigt liten (hjälpberoende får man först och främst om man gör mycket som i pkt 1, och i övrigt ligger långt under 80 % lyckanden).
Konklusion
Kort sagt rekommenderar jag att alltid köra påverkan PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET de gånger du är lite osäker på om hunden kommer att gå rakt ut och hitta figuranten, så som du vill. Gör man alltid detta på de slag man bedömer vara lite svåra (t ex i branta sluttningar, tätt buskage, eller mot slutet av passet är hunden börjar bli trött osv, osv) kommer det efterhand att bli en god vana för hunden att aldrig tveka oavsett hur terrängen ser ut, eller oavsett hur trött den är, OCH man kommer VÄLDIGT fort till en nivå där man sällan har behov för att använda påverkan.
20 års erfarenhet av sök har åtminstone lärt mig att effektiv sökträning i mycket hög grad rör sig om att undvika att hunden får möjlighet att göra dåliga slag.
Ditt jobb som hundförare är att lägga upp träningen så att hunden alltid går så perfekt som möjligt, 80-95 % lyckade skick är mycket viktigare än diskussionen påverkan/icke påverkan. Kombinera detta med riktigt bra figurantarbete, väl inlärda grundfärdigheter, och att låta hunden jobba mest möjligt frivilligt, så kommer saker och ting att gå väldigt fort framåt.
Om hundförare hade varit lika ”hysteriska” på att undvika dåliga skick som de ofta är i dag när det gäller att undvika användande av retningar, tror jag att vi i framtiden skulle se många fler bra sökhundar.
Vill du lära mer om sök?
Webkurs om inlärning av sök med klickerträning på Canisakademin.se
Läs boken ”Sök i teori och praktik” av Morten Egtvedt & Cecilie Køste
